Det svenska välfärdssystemet har historiskt haft starkt stöd hos befolkningen, oavsett politisk lutning åt höger eller åt vänster. När det har debatterats har det handlat om utformningen av enskilda delar, inte grundtanken bakom systemet.

Almega, en arbetsgivarorganisation inom tjänstesektorn, släppte i slutet av februari rapporten ”Att börja arbeta eller inte börja arbeta”. Den borde vara obligatorisk läsning för regeringen. Rapporten visar att det ekonomiska utbytet av att gå från att vara bidragsförsörjd till ett lägre avlönat arbete är alltför litet. Om det handlar om en familj med två eller fler barn blir det ingen ekonomisk vinst alls. Då lönar det sig inte att arbeta.

Så får det inte lov att vara.

Självklart måste det alltid vara en fördel att arbeta jämfört med att bli försörjd av andras arbete. Det så kallade respektavståndet mellan lön och bidrag måste därför bli större. För företag som söker anställda bör det vara andra arbetsgivare som är de största konkurrenterna om nya medarbetare – inte bidragssystemen.

Utifrån ett kristet perspektiv är arbetslinjen självklar. Paulus skriver till församlingen i Thessalonike: ”När vi var hos er gav vi er denna föreskrift: den som inte vill arbeta ska inte heller äta” (3:10). Och han uppmanar dem att ”arbeta … och äta sitt eget bröd” (v 12). Till församlingen i Efesos skriver han: ”Den som stjäl ska sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver” (4:28; B2000)

Det perspektivet fanns i bakgrunden när det svenska välfärdssystemet växte fram; den kristna tron var då fortfarande ett minne i kulturen. Därför kunde systemet, trots att det innehöll så få kontroller, ändå under lång tid fungera. I dag är det annorlunda. Sekulariseringen har förändrat förståelsen hos den infödda befolkningen, och nya svenskar har kommit från andra kulturer med andra förhållningssätt till både arbete och bidrag.

Kritiker av arbetslinjen och av ett ökat avstånd mellan lön och bidrag menar att detta riskerar att slå mot samhällets svaga, de som av olika anledningar inte kan arbeta. Det är ett viktigt perspektiv. Men på sikt är det motsatsen som gäller: Om inte arbetslinjen prioriteras kommer inte heller välfärdssystemen att bestå och det, om något, kommer att drabba samhällets svaga.

Regeringen har haft fullt upp med en löpande serie kriser sedan den tillträdde. Nu måste den också ta initiativ för att lösa grundläggande strukturproblem i landet, och dit hör förhållandet mellan bidrag, arbete och lön.