Demonstrationerna i Iran har nu nått en sådan styrka att de utgör ett verkligt hot för landets islamistiska regim. Mahsa Amini blev symbolen för protesterna efter att hon avlidit i häktet, sannolikt som följd av grovt våld från landets sedlighetspolis. Den iranska regeringen har tidigare lyckats slå ner det folkliga missnöje som gång efter annan har blossat upp i landet.

Frågan är om det räcker denna gång, eller om slutet närmar sig för den islamiska republiken?

Iran har inte haft fler än två högsta ledare sedan revolutionen 1979: ayatollorna Khomeini och Khamenei. Den senare är nu gammal, men utgör tillsammans med president Raisi ett starkt försvarsverk för islam som kompromisslös grund för politik och hela samhällslivet. Slöjan har blivit symbolen för förtrycket, och det är genom att kasta och bränna sina slöjor som kvinnor inom landet och bland exiliranier nu visar sin protest mot regimen.

Händelserna ger perspektiv på flera plan. Protesterna avslöjar att slöjan uppenbart inte är det harmlösa exempel på mångkultur och förment frivillighet som den svenska debatten gärna menar. Slöjan är tvärtom den kanske starkaste illustrationen på hur islam inskränker individens frihet, ner till minsta detalj och hårstrå.

De iranska kvinnorna som frimodigt vill släppa ut sitt hår står i stark kontrast till svenska politiker som besökt Iran och villigt iklätt sig muslimsk klädedräkt. Mänskliga rättigheter är ett uppenbart område där Sveriges kommande utrikesminister kan visa starkare ryggrad gentemot den iranska diktaturen.

En annan utrikespolitisk fråga som oundvikligen kommer i fokus när regimen i Teheran skakar är relationen till Israel. De islamistiska ledarna har i decennier verkat för att den lilla judiska staten inte bara ska underkuvas; den ska helt utplånas. Den starka antisemitismen är en av de värsta konsekvenserna av islams starka genomslag i Iran, och ett erkännande av Israel vore det allra minsta som omvärlden skulle kräva om protesterna i förlängningen skulle innebära ett nytt ledarskap i Iran.

Demonstrationerna illustrerar också att islams makt över människornas sinnen trots allt inte är total. Om detta vittnar också rapporterna om väckelse och spirande underjordiska kristna församlingar i Iran.

En regim som främst bygger på förtryck och fruktan kan i långa loppet inte bestå. Det är tyvärr möjligt att de pågående demonstrationerna stoppas av polisvåld och massgripanden. Men låt oss ändå inte släppa hoppet om en ljus morgondag för kvinnorna, de kristna och alla andra frihetslängtande människor i Iran.