Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Annie Lööfs största utmaning är inte att övertyga Löfven, utan Jonas Sjöstedt. Foto: Henrik Montgomery/TT

All offentlig makt utgår inte från Annie Lööf

Ledare · Publicerad 08:57, 29 nov 2018

Situationen i svensk politik ter sig alltmer absurd för varje dag som går. Krumbukterna och piruetterna blir alltmer avancerade. Det mest extrema exemplet är Annie Lööfs nya kravlista till Stefan Löfven: en lista över de krav (inte önskemål) som Centerpartiet ställer för att överväga (inte lova) att släppa fram Löfven som statsminister.

Kraven hade i vanliga fall fått ledande socialdemokrater att fnysa hånfullt åt sina liberala kollegor. Kraftigt sänkta marginalskatter, uppluckrad arbetsrätt, reformerade turordningsregler, sänkta ingångslöner och marknadsanpassade hyror står inte direkt högst upp på LO-kollektivets prioriteringslista. Tvärtom. Socialdemokrater har i decennier kämpat emot sådana förslag.

Inte ens Fredrik Reinfeldts ”nya arbetarparti” vågade lägga sådana förslag, eftersom man ville vinna slaget om mittenväljarna.

Men Socialdemokraterna fnyser inte hånfullt åt kravlistan. Makten är som bekant viktig för Partiet med stort P, och när man ser en öppning för att klamra sig fast vid kontorsstolarna på Rosenbad under ytterligare en mandatperiod lyssnar man även till oanständiga krav. Så Löfven väljer helt enkelt att tolka Lööfs kravlista som ett första förhandlingsbud. Han ser framför sig ett samtal, ett givande och tagande. Och förhandlingar är Löfven van vid.

Annie Lööfs största utmaning i sammanhanget är inte att övertyga Löfven om att han borde bedriva en synnerligen marknadsliberal politik – även om det i sig borde vara en utmaning. Hon har en ännu större utmaning i Jonas Sjöstedt. Han ska övertygas om det förträffliga i att stödja en socialdemokratisk statsminister som bedriver en politik som frontalkrockar med i princip samtliga av Vänsterpartiets hjärtefrågor. Den förhandlingen stavas utmaning de luxe.

Men utan Vänsterpartiets stöd skulle Löfven ha en majoritet i riksdagen emot sig vid en statsministeromröstning. Så Sjöstedt måste övertygas.

Kanske är allt bara teater från Centerpartiet? Kanske lägger de ett skambud för att sänka alla chanser till en ny regering, så att de i stället får möjlighet att använda sin välfyllda partikassa till att bedriva extravalrörelse?

Men om de menar allvar med sina krav är det i allra högsta grad respektlöst. Framför allt mot väljarna. Ett åttaprocents-parti vill pressa vänsterblocket att bedriva en politik som går på tvärs mot allt vad de står för. Men själva vill Centerpartiet inte lorta ner händerna och sitta i en sådan regering. Nej, andra ska driva deras politik åt dem.

Centerns kravlista andas dessutom respektlöshet mot (de forna?) alliansvännerna. Annie Lööf är väl medveten om att de skulle få gehör för i princip alla sina krav om de bestämde sig för att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Men han får inte ens en kravlista, eftersom Lööfs stora mardröm är att riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens förslag. Så då hoppas hon hellre på att Vänsterpartiet ska stödja antitesen till sin egen politik.

Hoppet är förvisso det sista som överger människan, men i det här fallet vore det nog läge att omsorgsfulla vänner tipsade Annie Lööf om att sluta hoppas.

Det överordnade målet med denna cirkus sägs vara att ”inte ge SD inflytande”. Ändå är det just inflytande man ger SD. Deras blotta närvaro i riksdagen får politiker från andra partier att se det som rimligt att gå ner i politisk spagat. Helt plötsligt förväntas vänster­blocket bedriva allianspolitik. Och Alliansen ska avstå från att bedriva allianspolitik. Just på grund av SD. Nog har de inflytande över politiken alltid.

Får detta fortsätta lär ytterkanterna växa. Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att bedriva liberal politik kommer Vänsterpartiet växa. Och eftersom Alliansen – eller mer specifikt Centern och Liberalerna – avstår från att bedriva allianspolitik, funderar nog en och annan borgerlig väljare över varför man gav dem sina röster. Missnöjet gror, väljarna tröttnar, politikerföraktet tilltar och demokratin sätts ur spel. Samtidigt som SD och V växer.

Ett alternativ skulle kunna vara att Centerpartiet – trots allt – skickade sin kravlista till Ulf Kristersson och släppte fram honom som statsminister. Och lät riksdagen slutligt avgöra vilka av kraven som får passera. Det vore dessutom ett uttryck för respekt mot väljarna.

För all offentlig makt utgår – eller borde utgå – från folket. Inte från Annie Lööf.

[Jonas Sjöstedt] ska övertygas om det förträffliga i att stödja en socialdemokratisk statsminister som bedriver en politik som frontalkrockar med i princip samtliga av Vänsterpartiets hjärtefrågor.

Läkare på Irland spjärnar emot beslut om fri abort

Folkomröstning. Många läkare på Irland meddelar nu att de inte tänker utföra aborter och vissa vill inte ens hänvisa kvinnor till andra läkare som kan avbryta en...

Oansvarigt att inte vaccinera mot mässling

Ledare En dödlig sjukdom För ganska precis ett år sedan kom ett larm från vårdcentralen Nötkärnan i Bergsjön. Ett av de första fallen i modern tid av mässling hade...