Världens, och inte minst Sveriges syn på Israel-Palestina–konflikten har skiftat från en från början Israelvänlig politik till att bli alltmer ifrågasättande, till på gränsen Israelfientlig. Det är i dag många som förknippar denna svängning med Olof Palmes tid vid makten, men detta är inte en helt korrekt bild. Förändringen, eller i varje fall början till förändring inleddes flera år innan Olof Palme i formella termer efterträdde Tage Erlander.

För att förklara hur detta skifte gick till måste tiden vridas tillbaka till 1962 då Olof Palme besökte Algeriets huvudstad Alger inom ramen för sitt uppdrag som styrelseledamot i biståndsnämnden, föregångare till dagens Sida.

Besöket genomfördes bara månaderna efter att Algeriet fått sin självständighet och ett mer än sju år långt inbördeskrig nått sitt slut. Palme blev djupt berörd av det han såg och återkom vid flertalet tillfällen senare i livet till denna resa. Palme menade att det var då han förstod vikten av att stödja frihetsrörelser.

Det var i Alger som Palme tolv år senare kom att introduceras till Yassir Arafat för första gången. Men vägen dit förbereddes av andra.

Två personer har kommit att knytas till den utveckling som sedan förseglades av Olof Palme. Den tidigare utrikesministern Sten Andersson och den tidigare biståndsministern Pierre Schori, bägge socialdemokrater.

Sten Andersson var inledningsvis dokumenterat israelvänlig en bit in på 1960-talet tills han, enligt en av hans senare återgivna versioner (det finns fler) blev påverkad av sin son som en sommar arbetade på en kibbutz.

Sonen menade att de palestinska araberna behandlades avsevärt mycket sämre än sina judiska jämnåriga av förmännen, något som fick Andersson att börja vackla i sin syn på staten Israel enligt hans egen beskrivning i efterhand.

En annan version som han har återgivit är ett gräl med Israels utrikesminister som vid den tiden var Golda Meir om behandlingen av de palestinska araberna.

För det är i just detta sistnämnda som historien om de palestinska araberna sedan byter riktning. Detta sker genom en markant förändring av hur, eller i vilka termer, som Socialdemokraterna och sedan regeringen benämner de palestinier som övergav sina hem 1948.

Helt avgörande för historiens skifte är det representationskontor som PLO och Yassir Arafats Fatah öppnade i Alger 1964.

1969 åker en svensk socialdemokratisk delegation ner till Alger och i alla kommunikéer innan denna resa benämns palestinierna som ”palestinska araber”. Deltagare i denna delegation var förutom Sten Andersson och Pierre Schori även representanter för Broderskaparna (nuvarande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet), samt ungdomsförbundet SSU.

Redan veckorna efter har detta uttryck bytts ut till ”det palestinska folket”. Arabiska flyktingar hade över en natt kommit att omdefinieras till att bli ett eget folk. Trots att dessa flyktingar sinsemellan saknade, och i stor mån fortfarande saknar, de gemensamma etniska, kulturella, språkliga och framför allt religiösa markörer, som skulle i sådana fall kategorisera dem som ett unikt folkslag.

Detta sätt att beskriva de palestinska araberna var Sverige först med att använda i det fria väst. Ett begrepp som det sedan tog tjugo år att få formaliserat i de fredsavtal som ligger till grund för tvåstatslösningen.

Och detta nya folk får två år senare, 1971, sin obestridde ledare i Yassir Arafat, som går från att ha varit en karriärterrorist till att ses som en statsman. Idén till detta lanseras för Arafat av Rumäniens diktator Nicolai Ceausescu vid ett möte i Bukarest 1971.

Ceausescu menade att för att Arafat och PLO skulle nå framgång på sikt var det direkt nödvändigt för honom att lämna karriärterroristens väg och i stället försöka bygga statliga institutioner, trots att han inte hade kontroll över en stat, än mindre något territorium.

Arafat slog först ifrån sig idén med orden: ”Så jag ska låtsas vara en statschef utan land, menar du”?

Ceausescu replikerade med ett kort ”ja” varpå Arafat menade att Ceausescu i sådana fall skulle vara precis lika god kålsupare genom att låtsas vara oberoende från Moskva. Ceausescu höll, enligt de minnesanteckningar från mötet 1971 som finns tillgängliga vid Wilson Institute med även om detta.

Och sedan går händelserna slag i slag samt blir lättare att följa.

Var, och under vilka former, som tanken föddes att göra de palestinska araberna till ett eget folkslag, trots avsaknad av markörer, finns det i dag olika uppgifter om. De uppgifter som finns i olika arkiv är inte helt entydiga även om det pekar i en viss riktning.

Mycket pekar på att dessa idéer inte föddes i vare sig Jerusalem, Beirut, Amman eller Damaskus utan i Moskva. Det låg i det forna Sovjetunionens intresse att ha en, vad de i varje fall trodde, enkelt hanterbar marionett i sin hand för att börja bryta upp den amerikanska hegemonin i Mellanöstern.

1972 genomfördes terrorattentatet riktat mot den israeliska olympiska truppen rum i München, ett terrordåd som skakade en samfälld värld, utfört av terroristgruppen Svarta september.

Det är även det sista år som Yassir Arafat syns på fotografier tillsammans med Svarta septembers ledare och andra mer öppet våldstillämpande företrädare. Efter detta ömsar den tidigare karriärterroristen skinn och uppträder mer som en statsman för en stat utan land.

1973 slås portarna upp för PLO:s första europeiska representationskontor med diplomatisk status i Östberlin. Men öppnandet hade ett villkor. PLO förband sig att inte på något sätt använda detta kontor eller den unga staten DDR som bas för terrordåd riktade mot Europa. Stasi gav sitt godkännande först efter att ha inledningsvis reserverat sig mot beslutet då de inte litade på Arafat.

Och vi är då framme vid det avgörande året, 1974. 

1974 blir Olof Palme introducerad av Algeriets president Ben Bella till Arafat som dök upp vid en middag som en hemlig gäst. Och året efter introduceras Palme även för första gången för Erich Honecker, DDR:s president, vid den årliga säkerhetspolitiska konferensen ”Östersjöveckan” eller ”Helsingforskonferensen”.

1975 fick PLO även öppna kontor i Stockholm, under starka protester från Israel.

Organisationen erhöll även år 1974 observatörsstatus i FN och erkändes därmed av världens länder som palestiniernas lagliga representant. Staten Palestina har i sin tur ambassader i många muslimska länder, men erkändes inte officiellt i något FN-organ, förutom Unesco i november 2011.

PLO har länge haft representationskontor i många västländer, bland annat i Sverige. År 2014 erkände den svenska regeringen Palestina som en självständig stat och sedan 2015 har Palestina en fullödig ambassad i Sverige.

Det går inte att komma ifrån vilken oerhörd vikt, och avgörande roll som Sverige haft i att föra in de palestinska arabiska flyktingarna i världspolitiken. Genom att göra om dessa flyktingar och ge dem en flyktingstatus, som dessutom kan gå i arv genom UNRWA ¹, hade de upphöjts till ett eget folk.

Detta möjliggjordes bland annat genom ett aktivt skifte i framför allt Sveriges retorik och beskrivning av dem som ett enhetligt palestinskt folk, från 1969 och framåt.