Yttrandefrihet är en förutsättning för fri opinionsbildning och ett centralt inslag i den moderna demokratin. De brytningar och motsättningar som uppstod under den protestantiska reformationen beredde väg för en vidgad religionsfrihet och yttrandefrihet.
Pionjärer för yttrandefrihet och religionsfrihet fanns främst i den radikala grenen av reformationen. Rätten att fritt uttrycka sina åsikter har ofta bestritts och förhindrats, men i den moderna demokratin är den en grundsten.
I dag finns motståndare till yttrandefrihet bland liberaler och vänsterpolitiska krafter som vill förbjuda kritik av fri abort och hbtqi och försvar av traditionell kristen sexualetik. Men fri opinionsbildning är en förutsättning för att olika argument ska kunna föras fram i en debatt och för att medborgarna ska kunna ta ställning till olika politiska alternativ.
Utan detta försvinner den öppna debatten i politiska frågor och systemet med flera politiska partier förlorar sitt innehåll.
I dess ställe skapas någon form av högsta myndighet som ska bestämma och censurera vad som får sägas offentligt och som med tvångsmakt bestraffar och försöker förhindra människor att uttrycka sina åsikter. Då förhindras också konkurrensen om väljarnas röster och striden mellan olika politiska alternativ, som ju är demokratins livsluft.
Genom den protestantiska reformationen vidgades yttrandefriheten i Europa både faktiskt och juridiskt. Martin Luther blev en protestantisk hjälte genom att hävda en form av samvetsfrihet (”Mitt samvete är bundet av Guds ord”) vid riksdagen i Worms 1521.
Luther tog också ställning mot olika försök att med tvångsmakt genomföra reformer i kyrkan genom sina så kallade invocavit-predikningar i Wittenberg 1522.
Efterhand blev han emellertid mer restriktiv, och hans medarbetare Filip Melanchthon hävdade att staten borde ha som uppgift att ”beskydda” den rätta läran. Så blev det exempelvis i Sverige, där Melanchthons inflytande blev påtagligt i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.
Yttrandefrihet respektive religionsfrihet var inte heller något som den reformerta traditionens viktigaste företrädare, Jean Calvin (1509–64), kämpade för. Han hade samma uppfattning som Melanchthon.
De viktigaste förkämparna för yttrandefrihet och religionsfrihet kom från företrädare för de grupper som brukar kallas den radikala reformationen. Bland dem fanns anabaptister, som ville att dopet – och därmed också församlingsmedlemskap – skulle bygga en personlig och offentligt uttryckt trosbekännelse. Kyrka och stat skulle separeras.
Den kanske mest vältalige och inflytelserike företrädaren för yttrandefrihet och religionsfrihet under 1500-talet blev den franske teologen Sebastian Castellio (1515–63).
Castellio var en av seklets mest lärda män och nyöversatte Bibeln till både latin och franska. Han blev protestant efter att ha bevittnat avrättningen av franska protestanter i sin universitetsstad Lyon 1540. Detta påverkade honom djupt och fick honom att övergå till den protestantiska tron.
Senare, i skrift där han kritiserade Jean Calvins uppfattningar, skrev han bland annat de bevingade orden: ”Att döda en människa är inte att försvara en lära, det är att döda en människa.”
Castellio var under en tid medarbetare till Calvin och rektor för en skola i Geneve. Men när förföljelser av oliktänkande och heretiker också började förekomma i Geneve tog han ställning emot det och tvingades att lämna Calvin och Geneve.
År 1554 publicerade han De haereticis, an sint persequendi (Bör heretiker bestraffas?), där han argumenterade mot all form av förföljelse av människor för deras tro och åsikter.
Castellio åberopade en rad kyrkofäder (Augustinus, Johannes Chrysostomos och Hieronymus) i sitt försvar för friheten att tro och uttrycka sina uppfattningar oavsett innehåll. Han citerade även Jean Calvins egna ord när denne var förföljd av den katolska kyrkan, och då hade hävdat att det var okristligt att förfölja någon med tvångsmakt som hade blivit utesluten ur den kristna kyrkan.
Castellio menade att statens makt borde vara begränsad och kyrka och stat skulle separeras från varandra. I dessa frågor var han före sin tid och pionjär, men hans uppfattningar skulle växa i relevans och inflytande under de århundraden som följde.