Mitt under brinnande världskrig publicerade historikern Karl-Gustaf Hildebrandt en understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken ”En kristen världskrönika”. Hildebrandt ordade om en ”sensationell journalistisk insats”, utförd inifrån nationalsocialismens Berlin. Vem som hade utfört bragden ville Hildebrandt inte avslöja.
De kvartalsvisa rapporter i den ekumeniska tidskriften Kristen Gemenskap som historikern syftade på skrevs anonymt, av en i tyska förhållanden ”väl insatt person”.
Nationalsocialismens seger innebar, med idéhistorikern Svante Nordins ord, att ”det Tyskland som världen känt sedan Fredrik den stores dagar – en normal europeisk stat med en kultur, ett rättssystem, och ett styrelseskick som inte påfallande skilde sig från det övriga Europas – hade försvunnit och ersatts av någonting fullständigt annorlunda”.
Den anonyme författaren bakom de nämnda inblickarna från Tredje riket – kyrkoherde Birger Forell – visar tidigt medvetenhet om att den nationalsocialistiska revolutionen syftade till att skapa en form av diktatur som sträckte sig väsentligen längre i sina maktanspråk än despotier i det förflutna.
Denna nya samhällsform beskrev Forell med begreppet ”totalstaten”. Han klargjorde att det totalitära systemets härskarvilja och kontrollbehov omfattade inte endast det offentliga livets institutioner, utan ”individens hela tillvaro och väsen”.
Till det som gör Forells skildring uppseendeväckande hör inte minst de svåra villkor under vilka hans texter tillkommit. Att få fram information i ett slutet samhälle präglat av propaganda, censur och den hemliga statspolisens arbete var i sig en bedrift – att förmedla dessa uppgifter till omvärlden, därtill, en akt av mod.
Ämnet för hans artiklar var den så kallade kyrkostriden. Detta var en kamp mellan å ena sidan den nationalsocialistiska staten, och å den andra katolska och evangeliska kristna som tog strid för kyrkans frihet. Den evangeliska kristenheten var delad i pro-nazistiska Deutsche Christen och Bekännelsekyrkan, en grupp oppositionella som Birger Forell stod i nära förbindelse med.
I det stora populärhistoriska intresse som i dag omger Tredje riket har förföljda präster ingen framträdande plats. Hetsjakten på för regimen misshagliga grupper förknippas i första hand med judeutrotningen och i andra hand med mot romer, homosexuella och andra minoriteter riktad terror.
I mitten av 1930-talet var emellertid kraftmätningen mellan den nationalsocialistiska partiapparaten och oppositionen mot rörelsens kyrkopolitik ett stort ämne, också i Sverige. Försöken att ikläda kyrkorna en nationalsocialistisk skrud sågs som ett av de främsta uttrycken för den revolutionära nyordningen i Tyskland.
Birger Forells rapporter om tillståndet för den evangeliska och den katolska kyrkan i Tredje riket utgör en provkarta på inslag i en totalitär och antikristen statstyps tyrannirepertoar.
Hans skildring av den nazistiska despotin var ett engagerat vittnesbörd om försöken att påtvinga den evangeliska kyrkan Führer-principen och rasideologin. Han skrev om tillslag mot kristna tidningar och tryckerier, tillsättningar av prästtjänster och teologiska lärostolar med partiknektar, gatumobbar som stör gudstjänster samt förbud mot att samla in kollekt för vissa ändamål.
Särskild uppmärksamhet ägnade Forell åt nationalsocialismens kamp för att undergräva de kristna ungdomsorganisationerna. Hitler och hans män eftersträvade en strömlinjeformning av det uppväxande släktet; detta skulle förverkligas inom ramen för partikontrollerade massorganisationer.
Det finns skäl att tala om vissa paralleller mellan Birger Forells antinazistiska upplysningsgärning och det arbete som Michael Bourdeaux under 1970- och 1980-talen bedrev för att sprida kunskap om förhållandena för kristna och kyrkor under den marxist-leninistiska regimen i Sovjetunionen. Hit hör tron på kraften i det skrivna ordet, vikten av att samla in dokumentation samt uppfattningen av att ha tilldelats en av Gud pålagd plikt att bistå pinade bröder och systrar.
Såväl Forell som Bourdeaux drevs i sin antitotalitära skrivargärning av ett kall som kan sammanfattas i orden: ”Om detta må jag berätta.”