Redan året innan den svenske juden och affärsmannen Norbert Masur flög till Berlin på sin spektakulära resa den 19 april 1945, för att förhandla med SS chefen och krigsförbrytaren Heinrich Himmler (se artikel 18/11), var han engagerad i aktiviteter som syftade till att rädda judar från att bli deporterade och mördade i nazisternas dödsläger.
Under våren 1944 står det helt klart att miljontals judar från länder i Europa, som ockuperats av Nazityskland, deporterats och mördats i Auschwitz och liknande läger. Tåg från hela Europa anlände löpande, dygn efter dygn, i en välplanerad och fruktansvärt effektiv dödsapparat som, trots det pågående världskriget, fick fortgå relativt obehindrat.
I Ungern, som var lierat med Nazityskland i kriget, hade inga judar fram till början av 1944 deporterats, trots att Hitler krävt detta av landets riksföreståndare, Miklós Horthy. Ungern hade en stor judisk befolkning på omkring 800 000, varav cirka hälften var bosatta i huvudstaden Budapest.
Den 19 mars ockuperades slutligen Ungern av tyska trupper och en ungersk nazistvänlig regim tillsattes. Nu hade Hitler undanröjt alla hinder för deportation och förintelse av den sista stora judiska befolkningen i Europa.
SS-ledaren Heinrich Himmler satte genast i gång genom att skicka Adolf Eichmann, arkitekten bakom den så effektiva logistikapparaten, till Ungern för att rekognosera. Ambitionen var att detta skulle bli den snabbaste och mest omfattande deportationen under hela Förintelsen.
I den svenska sektionen av organisationen World Jewish Congress (WJC), där Norbert Masur var aktiv, diskuterade man livligt hur man skulle rädda ungerska judar. Samtidigt hade den i USA tillsatta War Refugee Board (WRB), med sin vid ambassaden i Stockholm placerade flyktingattaché, Iver Olsen, börjat agera. Ambassaden hade sina lokaler på Strandvägen.
På våningen ovanför ambassaden hade Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget sina lokaler. Raoul Wallenberg var en av kompanjonerna och han gjorde affärer med ungerska livsmedelsproducenter. Raoul hade många judiska affärskontakter i Ungern och hans nära kompanjon i Stockholm var en ungersk jude vid namn Kálmán Lauer. Han var därför väl förtrogen med situationen i Ungern, som han ofta besökte i affärer.
Så kom det sig att Raoul Wallenberg blev bekant med Iver Olsen på ambassaden.
Men tiden var kort. Adolf Eichmann drog i gång deportationerna redan i mitten av april på den ungerska landsbygden. Hundratusentals judar deporterades till Auschwitz i tåg med boskapsvagnar.
Bland de deporterade fanns min mamma, Judith Schwarz, min mormor och min moster. Min morfar hade gått bort strax innan deportationen. De hade först trängts ihop i ett hastigt anordnat getto i staden Egger, för att sedan beordras ombord i boskapståget, där människor stod som packade sillar.
Många överlevde inte resan och de flesta mördades i nazisternas gaskammare direkt efter ankomsten, bland dem min mormor, Hermina Schwarz. Senare, strax innan befrielsen, blev även min moster, Eleonora Schwarz, misshandlad så till den grad att hon inte överlevde.
På ett par månader var ungerska landsbygden ”Judenfrei”, tomt på judar. Man hade nått målet drygt 400 000 deporterade judar, och nu kunde Eichmann ta sig an judarna i Budapest.
Trion Norbert Masur, Gilel Storch och Fritz Hollander arbetade mycket aktivt för räddningsaktioner inom WJC. Alla tre var starka sionister, hade utländsk bakgrund och på olika vägar hamnat i Sverige. Ordföranden i WJC var överrabbinen i Mosaiska församlingen, Marcus Ehrenpreis, som motvilligt gått med på att etablera WJC i Stockholm, efter att den mycket energiske Storch och den diplomatiske Masur övertalat honom.
Masur förde fram flera idéer. Han kontaktade den mycket respekterade judiske författaren och historielektorn Hugo Valentin i Uppsala. Valentin ombads uppvakta UD för att be dem vädja till tyskarna att skona de ungerska judarna, men UD avfärdade tanken som icke gångbar.
Masurs nästa försök var att förmå Mosaiska församlingen att anordna ett stort protestmöte, men även denna tanke avfärdades som verkningslös.
Då skrev Masur ett brev, den 18 april. till överrabbinen Ehrenpreis, i vilket han föreslog att en respekterad, energisk och skicklig icke judisk person skulle skickas till Ungern – i bästa samförstånd med UD – för att utfärda diplomatpass. Personen skulle förses med en stor summa pengar som skulle komma från Amerika.
I brevet lanserar Masur även tanken att legationen i Budapest skulle utfärda svenska så kallade skyddspass, åt judar för att förhindra att de deporterades.
Nu enades man slutligen inom WJC att hitta en person som kunde leda räddningsarbetet på plats i Budapest. Ehrenpreis frågade den svensk-ungerske juden Kálmán Lauer om han kände någon som kunde passa i rollen. Lauer behövde inte tänka länge – han föreslog genast sin kompanjon Raoul Wallenberg, som han hyste den största respekt och beundran för.
Wallenberg hade dessutom redan planerat att resa ner, dels för affärer men även för att se om han kunde rädda Lauers släktingar.
Rabbinen Ehrenpreis träffade Raoul Wallenberg i mitten av maj, men det blev inget lyckat möte. Enligt uppgifter blev Ehrenpreis inte övertygad om Wallenbergs verkliga engagemang för judar; han fick intrycket att Wallenberg ville resa av äventyrslystnad. Veckorna gick och Wallenberg-spåret kallnade. Norbert Masur frågade då Alva Myrdal, som bestämt avböjde.
Den 25 maj skickade WRB i Washington ut ett alarmerande telegram till alla legationer i neutrala länder om situationen i Ungern, där man befarade ett folkmord på judar. Man uppmanade de lokala WRB-enheterna att skicka observatörer till Budapest snarast. I Stockholm ledde detta till febril aktivitet för att identifiera lämplig kandidat att skicka ner.
Raoul Wallenberg hade gjort ett starkt intryck på Iver Olsen att han var rätt person.
Efter många turer kunde alla fyra aktörer i Stockholm – UD, WRB, WJC och Mosaiska församlingen – slutligen enas om att Raoul Wallenberg var den bäst lämpade att skicka som svensk diplomat till legationen i Budapest. (Även överrabbin Marcus Ehrenpreis kom så småningom att helt ändra uppfattning om Wallenberg, som kom att rädda tusentals judar på plats i Budapest, dit han ankom den 9 juli 1944.)
Jag träffade nyligen Tomas Vogel, bosatt i Jerusalem. Han befann sig tillsammans med sin mamma och syster, fem minuter från Donau, där han skulle skjutas och kastas i floden, då Wallenberg dök upp som en ”räddande ängel”.
En annan, Kate Wacz, som jag känner väl och som i dag bor i Stockholm, har en liknande historia.
Efter kriget erhöll Norbert Masur flera medaljer och utmärkelser för sina insatser. I slutet av 1950-talet flyttade han till Israel med sin fru, och 1963 utnämnde kung Gustav Vl honom till svensk generalkonsul i Tel Aviv.