1900-talet gav oss mass-samhället. Massan skulle organiseras och bli till politisk kraft. Det blev den också. För att ta ledningen och makten över massan behövdes dåförtiden en stark ledare, en Duce, en Führer eller en Kamrat Generalsekreterare.

Den helhetslösning som behövdes var den totalitära; med detta menades något positivt. I massans tid behövdes de funktionärer som kunde inordna allt – tankar, ord och gärningar – till en entusiasmerande helhet.

Kraft durch Freude – KfD – hette det. Kraft genom glädje. Det var ett program med allt från semester vid en magnifik anläggning vid Östersjön till biltillverkning. KfD-Wagen, som sedan kom att bli Volkswagen, till exempel.

Detta goda helhetssamhälle, det totalitära samhället, hotas endast av dem som ifrågasätter och misstänkliggör. Därför blir också små minoriteter farliga, då de kan kasta grus i maskineriet.

Problemet består. Också vi lever i massans tid och styrs av normsändare, det vill säga massmedier. Detta är lika positivt tänkt som det totalitära en gång tänktes. Och lika farligt – om inte farligare.

Detta motiverar en omsorgsfull samtidsläsning av Bethelbekännelsen från 1933. Teologerna Herman Sasse och Dietrich Bonhoeffer misslyckades dock med sitt försök att få till en gemensam bekännelse. De ovilliga kom med invändningar och kommittéarbetet vattnade ur det mesta.

Det skulle dröja innan bekännelsen ens blev känd utanför de små kretsarna. På svenska kom den först nu.

Det betyder att två röster från en annan tid talar till vår. Om båda tiderna gäller att de är massans tid, tider när vi dirigeras och oundgängligen behöver motrösterna. Frågorna för de kristna måste bli: vem eller vad har skapat ”det nya normala”, i vems intresse och varför ska det vara just våra normer också?

De två teologerna skriver en bekännelse: de skär upp resonemangen, förklarar vad de står emot och vad de vill stå upp för. De definierar falska läror och förkastar dem uttryckligen. Så måste man göra in statu confessionis, när det är läge att bekänna sin tro.

Det är självklart att makthavare i Tredje riket förstod faran när de kristna avslöjade sin samtids vackra slagord som falskhet.

Jag minns inte anledningen, men i ett samtal skrämde den danske teologen Jörgen Glenthöj mig, när han på tal om de kristnas situation i Tredje riket återgav något Dietrich Bonhoeffer sagt: ”Det blir värre nästa gång.” Det är förstås ett bibliskt perspektiv. Repliken styr min läsning av Bethelbekännelsen, som ord till vår tids kristna.

Bekännelsen slår vakt om bibeltroheten. Skriften är en helhet, som vi inte godtyckligt kan plocka i utifrån våra egna bedömningar. ”Endast genom den helige Ande hör vi Guds ord i Bibeln, men denne Ande kommer endast till oss genom den heliga Skrifts ord och kan därför aldrig utan svärmeri lösas från detta ord.”

Bekännelsen lägger ett fundament: Bara i Kristus uppenbarar sig den treenige Guden för oss som Skapare, Försonare och Återlösare. Utan Kristus kan vi inte känna Gud Skaparen och Fadern.

Detta är en bibeltillit i motsats till dem som uppfattar att folkets röst, opinionen, är Guds röst till folken. Kyrkan träder in i skilda folk med evangeliet. Kyrka och stat hamnar i konflikt om kyrkan försummar sin uppgift att tjäna genom en skriftenlig förkunnelse och om överheten vill använda kyrkan som sitt verktyg.

Frågan till oss blir självklar: Vad förkunnas?

Om Bonhoeffer hade rätt och det blir värre nästa gång, behöver vi deras hjälp som en gång stod det totalitära emot genom att värna den kristna tron så att den inte skulle förändras till något annat och för tidens makter och makthavare mer användbart.

I det perspektivet blir det riktigt piggt att kunna markera ett ”vi förkastar” – förutsatt att vi vet vad vi talar om och står på ett stabilt fundament. I massans tid behövs detta medvetna gudsfolk.

Det var alltså bekännelsen, ”Kyrkans självmedvetande”, som var metoden för att stå Makten emot när kravet ställdes på att kyrkolivet skulle inordnas och underordnas den politiska viljan. Så är det alltid. I varje helhetslösning av samhällslivet behövs någon som tar hand om massan, tolkar dess intressen och tydliggör för massan vilka dess egentliga intressen som konsumenter, inte ansvariga subjekt, är.

Vi kan pröva denna insikt mot kyrkovalet i Sverige. Vad vill de politiska partierna? De vill ha tillgång till en ideologisk apparat och styra vilka värden som ska prioriteras. Då träder partierna fram med sina grundvärderingar, på precis samma sätt som det var när Hitler satte koppel på kyrkan och ville ha den nationalsocialistiska ideologins genomslag i kyrkolivet.

Det är partiets värdegrund som kandidaterna i ett kyrkoval företräder, kan vi läsa. Just så var och är det självklart. Till de politiska önskemålen hör att samhällsbyggandet ska knytas ihop med att ge kyrkan en roll som mötesplats.

I 1930-talets förnyelse – den stora förändringens tid – ville nazisterna skriva framtidens historia för Kyrkan. Till denna framtid hörde den angelägna uppgiften att få bort en del bibelberättelser, de som uttryckte ”det judiska väsendet”, men engagerade förtroendevalda har modet att bygga framtidens kyrka med hjälp av något de kallar ”bibelberättelser”, en samling valda och bortvalda ord.

Partiet har visionen, bestämda önskemål för hur kyrkolivet ska utvecklas. Människor som firar gudstjänst söndag efter söndag intar inte någon särställning. Viktigt är att alla medlemmars röst hörs, inte särskilt bekännelsens eller bekännarnas.

Detta skapar en kyrkostruktur, där gudstjänstfirarna passiviseras. Det är de engagerade förtroendevalda, inte Guds folk i kyrkbänkarna, som bygger framtidens kyrka. Förnyelsen äger rum genom beslutsapparaten.

Syftet är något som kan sammanfattas med begreppet ”positiv kristendom”. Mot detta positiva program uppfattas en klar bekännelse stå.

Alltså nämns inte Kyrkans Herre Jesus i de politiska partiernas kyrkoprogram när Svenska kyrkan ska förses med framtidstro. Förnyelsen kommer utifrån, från politiska partiers programmakare, inte inifrån det egentliga kyrkolivet.

När Sasse och Bonhoeffer skrev Bethelbekännelsen hittade de inte på. De förde ett samtal med trons folk i alla tider och preciserade var skiljelinjerna med nazisternas kyrkopolitik och kyrkomajoriteten Deutsche Christen gick. För att de skulle kunna göra detta, måste de uppfatta sig vara en minoritet med ansvar för kyrkolivet.

Bekännelsens folk visste vad de måste stå emot. Därför blev bekännelsen avgörande viktig då. Så viktig att den har något att säga oss nu.

Så vad ska vi nu förkasta?