Imperiet grundlades i västra Anatolien i slutet av 1200-talet av dem som skulle komma att bli imperiets aristokrati, oserna, eller den osmanska dynastin. 

Den osmanska dynastin kom att bli den dynasti som härskade över Osmanska riket. Dynastin var redan från början av turkisk härkomst, men efter omfattande politiska giftermål kom snart osmanerna att vara släkt med de flesta av folkslagen inom rikets gränser.

Efter att man erövrat Konstantinopel år 1453 anammade osmanerna mycket av den bysantinska och grekiska kulturen och ju fler folkslag som sattes under riket desto mer mångsidig blev den osmanska kulturen.

Under denna dynasti kom det ottomanska imperiet att sträcka sig från Tripoli i Libyen i väster över Budapest i norr till Mecka och Medina i sydost. Men efter det första världskriget raserades allt och imperiet kollapsade slutligen som resultat av en kombination av olika faktorer. Det var yttre fiender som Ryssland och Österrike-Ungern samt inre spänningar 1921.

Efter det fredsavtal som förhandlades fram av Kemal Atatürk 1923, lyckades man i sista stund rädda kvar Konstantinopel, dagens Istanbul, i riket. En symbolisk stad som minner om det ottomanska imperiets storhet.

Året efter kom den osmanska dynastin att förvisas från Turkiet. De kvinnliga medlemmarna av dynastin fick återvända efter 1951, men de manliga medlemmarna tilläts återvända först efter 1973.

I samband med att Erdogan tillträdde som premiärminister 2002 inledde han en tradition som varit bannlyst sedan 1924. Erdogan har nämligen vid varje tillfälle då ett familjöverhuvud eller ledande familjemedlem ur den osmanska dynastin avlidit kontaktat de efterlevande och framfört sina kondoleanser.

Han såg personligen till att evakuera de familjemedlemmar som bosatt sig i Syrien under inbördeskriget och striderna mot den Islamiska staten, IS. Något som varit otänkbart tidigare. Erdogans personliga engagemang och omsorg om vad som bäst kan betraktas som hans företrädare i ämbetet går inte att missförstå.

Detta går hand i hand med de nationalistiska strömningarna. Populariteten för den historiska tv-serien Payitaht Abdulhami om det osmanska riket har vuxit avsevärt de senaste åren i Turkiet, och den turkiska regeringen under Erdogan har uppmuntrat en nostalgi efter det forna imperiets storhet, som ibland kallas ”neo-ottomanism”.

Inför årets val, som enligt Erdogan kommer bli hans sista, spekuleras om vem som skall efterträda honom och om han på något sätt kommer genomföra ytterligare konstitutionella reformer. En reform som inte på något sätt utesluts är att han blir utsedd till kalif eller motsvarande på livstid. 

En annan oklarhet är vem som skall efterträda honom på sikt. Recep Tayyip Erdogan har prövat sina barn, inklusive svärsöner, men ingen har kunnat etablera samma politiska maktbas som han själv. Vissa har visat sig fungera i andra delar av hans intressesfär men ingen har visat sig leva upp till hans krav på den politiska arenan.

Ett alternativ är att Erdogan bryter traditionen med blodsband och anammar den sunnimuslimska traditionen. Han skulle då överlåta makten efter sin död till den som står honom närmast ideologiskt.

I det fallet står Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğl närmast bland dem som delar Erdogans syn på Turkiets intressesfär. En sfär som i dag sträcker sig från Libyen i väster till norra Syrien i öster.

Men Erdogan har inte bara lyckats med att bygga det som kan vara grunden för en politisk dynasti. Han har även byggt en finansiell och industriell dynasti.

Sedan lång tid tillbaka kontrollerar Erdogan stora delar av telekom-operatörer, media samt bank- och finansinstitut. Men ryggraden är den struktur av bolag som slussar rysk och iransk olja ut på världsmarknaden.

Allt fler internationella analytiker börjar ventilera sitt missnöje med hur Turkiet agerar i skuggan av kriget i Ukraina. Turkiet agerar, menar dessa, på ett sätt så att den globala energiproduktionen och distributionen nu blivit instabil.

Såväl finansiellt som miljömässigt. En instabilitet som effekt av den framväxande grå marknaden för rysk olja där Turkiet är en aktiv part.

Turkiets geostrategiska läge både förutsätter och ger utrymme för ett högt strategiskt spel där Turkiet, främst under president Erdogan, visat att det är fullt möjligt för landet att spela på bägge sidor och alltid gå vinnande ur.

Under president Erdogan har Turkiet flyttat fram sina positioner inte bara österut utan även västerut till att även omfatta Libyen. Ett av de utrikespolitiska verktyg som Turkiet använder sig av är energi och olja.

Trots att Turkiet endast är självförsörjande till sju procent av egen oljeproduktion är landet en nettoexportör av raffinerade petroleumprodukter. Och har varit så under lång tid.

Den struktur av grå marknad för handel med petroleumprodukter som växt fram i samband med det ryska anfallskriget i Ukraina har sin bas i de erfarenheter som affärsmän och det politiska klustret i Turkiet byggt upp efter sanktionerna mot Iran.

Tidningen Politico har täckt in den senaste avslöjade aktören med direkt koppling till president Erdogans närmaste krets.

Tidigare dominerade västerländska företag handeln med iransk och rysk olja men dessa har idag dragit sig tillbaka från handel, frakt och försäkring. I deras ställe har nykomlingar börjat hjälpa till att sälja landets råolja. 

Qamar Energy, ett konsultföretag som bevakar oljemarknaderna, räknar med att mer än 30 ryska mellanhänder har etablerat sig i Dubai sedan kriget i Ukraina började. När västerländska handlare har dragit sig tillbaka som effekt av sanktionerna har nystartade bolag dykt upp för att sälja till Indien, Sri Lanka och inte minst Turkiet. 

Många har aldrig sysslat med handel med oljeprodukter tidigare. Det globala energisystemet blir mer spritt, splittrat och därmed instabilt vilket på kort sikt innebär stora risker.

Den grå marknad som växt fram är idag redo att expandera när nästa uppsättning sanktioner verkställs. Med Turkiet som en betydande aktör på denna marknad.

De marknader som börjar växa fram för den ryska oljan där Turkiet och turkiska företag agerar som ”grå” mellanmarknad vid sidan av Kina och Indien nämns Brasilien och Mexico. Länder som inte vill gå så långt som att köpa venezuelansk olja utan istället vänder sig till den gråa marknaden vartefter USA exporterar mer av sitt överskott till Europa.

Exporten sker på ålderstigna fartyg, vissa upp till 50 år gamla med bristande underhåll. En stor del av denna fartygsflotta skulle istället för att utgöra ryggraden i det grå distributionssystemet istället huggas upp. Erdogan har sedan tio år, via av honom kontrollerade bolag, förvärvat en inte obetydlig del av dessa skrotningsfärdiga fartyg som nu seglar vidare till och från okända hamnar med rysk och iransk olja i lasten.

Det är inte fel att jämföra med Joseph Kennedy, den amerikanska presidenten John F Kennedys pappa. Bägge ser ut att ha lyckats med att bygga en både politisk och finansiell dynasti. Med en viktig skillnad:

Recep Tayyip Erdogan såg till att bli inte bara president och finansmogul själv, han ser även ut att ha skapat förutsättningar för att hans dynasti, den som i praktiken kommer efterträda den osmanska, kan leva vidare.

Fotnot: Se Hotspots program med Johan Westerholm om Turkiet, Natoprocessen och koranbränningen på varldenidagplay.se