Republikanen George W Bush tillträdde presidentämbetet den 20 januari 2001. Från start implementerade han kampanjlöftet om medkännande konservatism genom stöd till religiösa organisationer som hjälpte samhällets utsatta. Men snart riktades blicken också ut mot världen.
HIV/AIDS upptäcktes 1981. HIV är ett virus som främst smittar genom sexuellt umgänge. Immunförsvaret bryts ner och den insjuknade dör i ”förvärvat immunbristsyndrom” (AIDS). I USA drabbades homosexuella hårt på 1980-talet. Först i mitten av 1990-talet uppfanns effektiva bromsmediciner.
Men HIV/AIDS slog hårdast mot Afrika. 1999 var AIDS den främsta dödsorsaken i Afrika. På World Aids Day år 2000 sa FN:s generalsekreterare Kofi Annan att fler afrikaner hade dött av AIDS det senaste året än i Afrikas sammanräknade krig.
Av världens då 36 miljoner AIDS-sjuka så fanns 23 miljoner av dessa i Subsahariska Afrika. Avsaknaden av bromsmediciner innebar att 20 miljoner av dessa skulle vara döda 2010. En hel afrikansk generation skulle gå förlorad.
George W Bush hade haft Afrika i åtanke sedan ett besök 1990. I presidentvalskampanjen informerade hans rådgivare Condoleezza Rice om den rådande AIDS-krisen och Bush beslutade att sätta Afrika i utrikespolitiskt fokus.
Terroristattacken mot USA den 11 september 2001 kastade om en del prioriteringar, men i sitt State of the Union-tal 2003 sa Bush:
”I dag har nästan 30 miljoner människor i Afrika AIDS. Däribland 3 miljoner barn under 15 år. I somliga afrikanska länder har en tredjedel av befolkningen infektionen. Trots det får bara 50 000 människor i Afrika de mediciner de behöver. AIDS kan stoppas. Anti-virala läkemedel kan förlänga livet i många år. Och kostnaderna för dessa mediciner har sjunkit.
Sällan har historien gett möjlighet att göra så mycket för så många. Ikväll föreslår jag en nödplan. Ett barmhärtighetsarbete större än allt nuvarande internationellt arbete för att hjälpa Afrikas folk. Jag vädjar till Kongressen att avsätta 15 miljarder dollar de kommande 5 åren för att stoppa flodvågen av AIDS i de värst drabbade afrikanska länderna.”
Såväl demokrater som republikaner enades bakom visionen och därefter föddes The President's Emergency Plan for AIDS Relief (PEPFAR).
Pepfar arbetar för att hindra smittspridning genom en ABC-metod i tre steg:
1. Sexuell avhållsamhet2. Trohet3. Användande av kondomer
Därtill stora satsningar på utdelning av bromsmediciner, på vård och omsorg och på att förhindra smitta mellan mödrar och barn. Pepfar leds från Utrikesdepartementet av the Global AIDS Coordinator. Arbetet utfördes från början av mängder av amerikanska frivilligorganisationer, men i allt högre utsträckning har egna afrikanska verksamheter byggts upp.
Pepfar ger vård och med vården kom också det som Bush pratat om på sin valkampanj, hopp. Mark Dybul, som ledde Pepfar under de tidiga åren, påminde:
”För er som inte var där är det svårt att beskriva hopplösheten i byarna. Alla trodde att de skulle dö. Hopplösheten dödade kontinenten lika mycket som viruset.”
Det skulle förändras. Pepfar har stött uppbyggnaden av 70 000 vårdscentraler och utbildat 290 000 vårdarbetare. Den förändring som syntes kallade man för ”Lazarus-effekten”, efter den man i Bibeln som Jesus uppväckte från de döda.
Människor kom bokstavligen till klinikerna döende, men gick därifrån levande. I dokumentären ”Ending AIDS together”, säger 19-åriga Hlengeka, som fick veta att hon var HIV-positiv i sjunde graviditetsmånaden: ”Vi är tacksamma för att vetenskapen hittade medicinen, nu kan vi leva.”
Pepfar är den största nationella satsningen i världshistorien mot en enskild sjukdom, något Bush alltid motiverade med ett bibelord från Lukas 12:48: ”Av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer.”
Afrika älskade Bush. Ghana byggde ”George Walker Bush Highway” till den amerikanske presidentens ära. Våren 2008 gjorde Bush sin sista resa till Afrika som sittande president. Hemma i USA rådde en stor hype kring den afroamerikanske presidentkandidaten Barack Obama.
I Tanzania frågade därför en journalist landets president Jakaya Kikwete, om vad denne tänkte om Barack Obama, som ju var från Afrika. Kikwete svarade att han hoppades att ”denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit.”
Mer än tio år senare mindes Malawis tidigare president Joyce Banda, Bush med orden: ”Tack vare Pepfar, är Bush min bästa president”.
I ett djupt polariserat USA har Pepfar varit det program som hållit demokraterna och republikanerna enade. På World AIDS Day i december 2008 när Bush var inne på sin sista fulla månad som president, så höll pastorn Rick Warren en tillställning i sin kyrka för att tacka Bush för Pepfar. Tillträdande demokratiske president Barack Obama lät skicka ett videomeddelande där han sa: ”Jag hyllar president Bush för hans plan att bekämpa AIDS i Afrika.”
Pepfar upprätthölls sedan av såväl Obama- som Trumpadministrationen. 2018 skrev Dylan Matthews från den progressiva vänstersajten Vox följande om Pepfar: ”PEPFAR är ett av de bästa statliga programmen i amerikansk historia. Sannolikt det bästa sedan the Great Society”.
Rockartisten Bono, som länge uppskattat Bushs arbete, gick ännu längre i sitt beröm av USA:s satsning på Pepfar: ”För mig är detta lika hjältemodigt som interventionen i Andra världskriget.”
I april i år sa president Bidens nuvarande utrikesminister Anthony Blinken:
”När president Bush startade Pepfar 2003 hyllades det som ett stort steg framåt i kampen mot HIV/AIDS. Flodvågen har stoppats. Med mer än 85 miljarder dollar sedan 2003 har Pepfar räddat 20 miljoner liv. Det här är livräddande ledarskap som amerikaner kan vara stolta över.”
Pepfar är historiskt, men helt okänt i Sverige. I december 2009 sammanfattade SVT:s USA-expert Bo-Inge Andersson det gångna årtiondet: ”Genom Bushs nya linje ”försvann” hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika.”
Han hade fel. För alla som är villiga att titta på fakta och förstår att politik inte per automatik måste drivas av egoism och cynism, utan också kan vara frukten av idealism och tro, så framstår saken glasklar: Det senapsfrö av tro som hade planterats av predikanten Billy Graham, hade växt till ett stort träd, medkännande konservatism.
Trädets frukt, en kontinent lyft ur mörker. ”Lasarus, kom ut!”
Fotnot: Se Hotspots program med Ronie Berggren om medkännande konservatism här