I början av 1950-talet skapades den europeiska organisationen Kol- och stålgemenskapen (EKSG). Syftet var att locka världskrigets fiendestater att fredligt samarbeta. Det handlade praktiskt om att få marknaden för kol och stål att fungera, och detta så att konflikter undveks som kunde utlösa nya krig. Parterna skulle ”tvingas till fred”. 

Men vad ville då EKSG?

Idén hade fötts hos en då föga känd fransman, Jean Monnet. Han kom från en konjaksproducerande släkt i Sydfrankrike. Monnet ville locka in Europas stater i ett samarbete som gynnade deras egenintresse, samtidigt som det ”höjde priset” för de stater som sökte lösa konflikter med våld. 

Tanken var lika enkel som genial. 

Jean Monnet hade redan 1914–18 följt dödläget mellan soldaterna i deras skyttegravar. När freden slöts oroades han över att fredsavtalet blev så moraliserande och verklighetsfrånvänt. Efter nästa krig borde man, enligt Monnet, inse att länderna bör få sina ekonomiska intressen tillgodosedda. Det ökar chansen till varaktig fred, ansåg han. 

Efter 1918 saknade staterna incitament för fred. Många kände sig överkörda. Och så flydde de in i nationell egoism och byggde upp tullmurar.

Monnet såg misstagen, men trodde inte heller på den lösa idealism som drev grundarna av Nationernas Förbund, NF. Och mycket riktigt – NF föll snart ihop. Så när Frankrike och Tyskland, på hans förslag, enades om regler för att handla med kol och stål, blev det embryot till EG – eller Europagemenskapen. 

Att arbetet leddes av kristdemokrater med liknande värderingar och erfarenheter var knappast en nackdel. Viktigt var också att Monnet inte hade bråttom. Han insåg att ett fungerande samarbete måste få tid på sig, så han undanbad sig hastverk.

I sina memoarer skrev Monnet: ”I den värld där jag växte upp gjorde man en sak i sakta mak och under koncentration. Därmed fick man ett enormt område att iaktta och ett mycket aktivt utbyte av idéer.”

Hans livsregler kom inte ur böcker. Han lärde sig av människor, och av att förhandla. Han var därtill stark frihandlare. Familjens vinfirma hade ju startats i protest mot de franska vinmonopolen och växt genom fria avtal på nya marknader. Och i det flerspråkiga, stökiga larmet i vinproducenternas hus fick Monnet i sin hemtrakt intryck som skulle komma Europa till godo. 

Han insåg hur ofta rädsla delar människorna och alstrar ekonomisk och nationell osämja. Därför borde man stödja folks samverkan, underbygga ett handlande som skapar tillit, inte rädsla mellan parterna. 

I ekonomiska sammanhang tror vi därtill på det som har fungerat länge. Precis som vi lätt misstror det nya idéer. 

Monnet ansåg att om ekonomin ska växa krävs frihet, lagstyre och decentralisering. Allt detta bör staten stödja. Som fransman beundrade han England med dess ekonomiskt erfarna medelklass, dess brokiga imperium och dess idoga handelsflottor. England var anpassningsbart och därför (även i krig) mindre sårbart. 

I valet av politisk metod var Monnet öppen. Den fria marknaden satt i hans ryggrad. Den krävde dock, utöver goda regelverk, ”dagliga mirakler av improvisation”.

Samtidigt insåg han att viss central planering är nödvändig. En politisk plan lägger nämligen fast ett större mönster, som låter företag och individer agera inom dess gränser. Det har alltså inte med kommunism eller femårsplaner att göra.

Monnets kräset uttänkta plan blev snart den franske utrikesministern Schumanns. Monnet glänste inte själv i talarstolarna, utan verkade energiskt och anonymt i en mindre krets, men med förtroendefulla kontakter till Europas ledare.

Monnets EKSG blev EG och snart ett nyckelmedel på vägen till Europas enande. I det tidiga EG:s mål och arbetssätt speglas Monnets nyktra förnuft och samtidiga realism. Skapa inga onödiga byråkratier, arbeta småskaligt och informellt, inskärpte han. 

Så varför har EG:s idé bytt skepnad i dagens EU, måste man i dag fråga sig. Dess byråkrati bildar ett mardrömslikt monster, dess ”subsidiaritet” verkar närapå död – EU ingriper tvärtom i våra mest personliga avgöranden, Bryssel styr och ställer, och dess ledare fördömer.

Ursula von der Leyen och Charles Michel borde nog ta ledigt och ägna en dag eller två åt att läsa Jean Monnet. 

Det skulle vi alla få glädje av.