Världen idag möter Gunhild i ett videosamtal som snabbt kommer in på hennes barndom i Norrland.
– Vi bodde i Rönnäs, nära Storuman i Lappland, och hade ett litet jordbruk som ligger alldeles intill en sjö, berättar hon.
När Gunhild var barn hade förstås inte den tekniska utvecklingen hunnit dit där den är i dag. Men hennes pappa såg till att hon fick utöva sitt musikaliska intresse.
– Redan innan jag började skolan köpte han en tramporgel. Det var inget annat att tänka på, vi hade ingen ström till någon orgel, säger hon och tänker på dagens elektroniska musikinstrument.
Gunhild växte upp i ett kristet hem.
– Jag har aldrig varit med om något annat. Jag fick lära mig att be, det var tryggt, minns hon.
Då familjens hem låg så pass avsides fick söndagsskolan vänta några år. När det blev tid att börja grundskolan flyttade hon till Storuman, en mil bort.
– Mina äldre syskon var inackorderade, vilket var vanligt på den tiden. När jag började skolan byggde min pappa ett hus i Storuman där min moster tog hand om oss.
Väl på plats i Storuman deltog hon flitigt i söndagsskolan samt på möten i Frälsningsarmén. I samband med ett möte där gick hon fram och blev frälst.
Hur gammal var du då?
– Jag gick i första klass. När man är liten och bestämmer sig för att följa Jesus blir det kanske inte så dramatiskt, funderar Gunhild.
Hon blev döpt som 16-åring och en tid senare mötte hon sin blivande livskamrat Kurt.
– Han jobbade i Stockholm, men var född i Grundfors, nära Storuman. Vi träffades på ett tältmöte och höll sedan kontakten. 1954 gifte vi oss, berättar Gunhild.
Hon minns första gången hon åkte tåg till Sveriges huvudstad för att besöka Kurt.
– Jag var nere över midsommar, under andra sommaren vi höll ihop. Det var mitt första besök i Stockholm.
Paret bosatte sig i Storuman och blev kvar där i många år.
– Vi tillhörde pingstförsamlingen i Storuman. Där fick jag börja spela orgel tidigt och det höll jag på med ända tills vi flyttade.
År 1996 gick flyttlasset söderut och hamnade i Uppsala. Ett stort steg för Gunhild, som alltid bott i Storuman, förutom fem år i de ångermanländska orterna Sollefteå respektive Långsele.
I Uppsala bodde Kurt och Gunhild åter nära sina barn och barnbarn som redan tidigare flyttat till Uppland. Paret gick ett år på Livets Ords bibelskola och blev medlemmar i församlingen.
– Jag bor kvar i samma lägenhet som vi flyttade in i 1996. Men ända sedan vi flyttade har vi varje sommar åkt till vår sommarstuga i Norrland, berättar Gunhild.
Den 20 maj fyller Gunhild 90 år.
– Jag fattar inte att jag kommit upp i så här hög ålder. Guds ord är det som håller, säger hon och betonar betydelsen av bibelläsning och bön.
– Min man och jag läste ofta Bibeln och bad tillsammans. Det har inte varit lika lätt sedan jag blev ensam.
För snart sex år sedan, i augusti 2017, lämnade Kurt jordelivet. Under sitt yrkesliv var han föreståndare för en transportcentral med timmerbilar. Gunhild jobbade som telefonist i 17 år innan hon och en vän startade en musikskola i Storuman.
Hon upplever glädje i att ta sig an uppgifter inom församlingslivet.
– Jag har alltid tyckt om att ha något för handen, att hjälpa till i beredningsköket har passat mig bra. Man vill vara med där det finns någonting att göra, så länge det går, säger hon.
Sonen Crister tillägger att föräldrarna rest en hel del.
– Särskilt pappa gillade att resa, inflikar han, och nämner länder som Kina, Indien, Kanada och Israel.
Inför sin 90-årsdag säger sig Gunhild, av egen erfarenhet, vara säker på att tron på Jesus håller under såväl soliga som stormiga dagar. Hon betonar den egna viljans betydelse i att söka sig nära Herren.
– Alla är välkomna till Jesus. Jag kan säga att tron håller genom hela livet.