Alla som tillbringar en längre period i Israel och rör sig i olika miljöer upptäcker ganska fort att sång har en central plats i den israeliska kulturen. Man kan höra det på förskolor, när man träffar på skolgrupper på utflykt, vid militära ceremonier, under olika nationella högtider och firanden eller vid kulturella arrangemang.
Jag tänker då på en speciell kategori sånger som ofta återkommer, som innehåller en massa text och där man fort märker att stilen inte är den mest moderna.
Texterna handlar väldigt ofta om Eretz Israel – landet Israel. Man sjunger om dess vackra dalar och berg, dess källor och bäckar, om Negevöknens vackra färger, Samariabergens vingårdar eller det gröna, böljande galileiska landskapet. Inte sällan sjunger man om livet på kibbutzer, det hårda arbetet och de glädjefyllda skördefesterna.
Ibland sjunger man om militära slag och de många unga män och kvinnor som tappert gav sina liv för att den judiska staten skulle fortsätta att existera som en tillflyktsort för judar världen över.
En av de mest kända författarna till dylika sånger hette Yoram Tarhalev. Han föddes på kibbutzen Yagur 1938 och dog i torsdags förra veckan. Yagur grundades 1922 av sekulära sionister, och kibbutzen var med om att dika ut myrarna i den nordvästra delen av Jizreelslätten, vid foten av Karmelberget. Invånarna där tog aktiv del i kampen för en självständig judisk stat, och ett viktigt vapenlager – olagligt, enligt de brittiska mandatmyndigheterna på den tiden – beslagtogs där i juni 1946.
Yoram Tarhalev växte upp inte bara med sionism som en reell verklighet utan som en absolut nödvändighet. En av hans mest kända sånger handlar om slaget vid Ammunition Hill under sexdagarskriget, där 36 israeliska soldater miste livet.
Men sionism är så mycket mer än militära strider för att försvara sig – det är kärleken till landet, historien, livet och framtiden. Allt detta genomsyrar Tarhalevs omkring tusen sånger – oftast tillsammans med en massa humor och alltid med en medmänsklig värme. Denna kombination är nog en av anledningarna till att hans sånger fortsätter att sjungas av ständigt nya generationer.
I sången ”Res dig och gå genom landet” skriver han: ”De kommer att omfamna dig, detta goda lands stigar. Och landet kommer att kalla dig till sig som i en kärlekssång”. Och i sången ”Var mig en vän, var mig en bror” står det: ”På platsen jag går till har många varit före mig. De efterlämnade en stig, de efterlämnade träd, de efterlämnade stenar jag kan trampa på – och vad ska jag lämna kvar, kommer jag att efterlämna något alls?”
Kulturen i Israel, så som jag har lärt känna den, är en kultur som inte tar saker för givet. Man vet att man måste jobba för goda saker, ibland kämpa med livet som insats. Samtidigt är det en kultur fylld av tacksamhet och glädje över livet.
Ingen dålig utgångspunkt för nya generationer.
Tumme upp
För integrationsstaten Israel. En vanlig men inte så omtalad händelse ägde rum igen förra veckan i Knesset. Tillförordnade talmannen Mansour Abbas argumenterade med Ahmed Tibi, som stod i parlamentets talarstol. Båda är araber och de samtalade på arabiska – med den israeliska flaggan bakom sig.
Tumme ner
För Jerusalempolisen efter att en bil som tillhör en jude som bor i den omtalade Shimon Hatzadik-stadsdelen tänts på av araber – allt fångat på filmkamera – för åttonde gången i söndags morgon. Platsen ligger 200 meter från polisstationen, bevisen finns, och missdåden fortsätter.