Låt Herren din Gud tala om för oss vilken väg vi ska gå och vad vi ska göra.
Jeremiah 42:3

Världen idag

”Om jag glömmer dig, Jerusalem”

Israelkrönika · Publicerad 00:10, 1 jun 2022

Glädjen, för att inte säga extasen, som spred sig i Jerusalem, även bland icke-religiösa judar, den 7 juni för femtiofem år sedan ter sig obeskrivlig – även när man ser den på svartvit film ett halvt århundrade senare. För även icke-religiösa judar vet att deras folk har en unik, särpräglad och rik historia.

Och det var faktiskt självinsikten att alla andra ser judarna som ett folk, oberoende av om de är religiösa eller sekulära, som på ett avgörande sätt ledde fram till Jerusalems enande den 7 juni 1967. Den självinsikten ledde nämligen till sionismens uppkomst, och motståndet mot sionismen ledde till Jerusalems återförening.

År 1967 var första gången i historien som stadens heliga platser öppnades upp för alla människor, oavsett religiös bakgrund, att fritt utöva sin tro.

I femtiofem år har sedan israelerna firat ett enat Jerusalem; de senaste 35 åren genom en flaggparad, som går från västra till östra Jerusalem och slutar vid Västra muren. I början spred man ut sig och gick in genom varje port i Gamla stan, men under senare tid har detta blivit en säkerhetsrisk eftersom terrorister hotat de firande. Därför har man valt att enbart låta paraden gå genom Damaskusporten och Jaffaporten.

Det är en marsch av sång, dans och glädje.

De allra första åren efter 1967 deltog även västvärlden i firandet – men man bytte ganska snabbt sida. Man vägrade fira ett Jerusalem med fria demokratiska rättigheter för alla. Att fira att en historisk orättvisa hade korrigerats – samt att en muslimsk regim, som med förakt för demokratiska principer bara 19 år tidigare etniskt hade rensat sina områden på judar, nu var borta – var kanske att kräva för mycket av en västvärld som under inflytande av radikala vänsterideologier protesterade mot ”allt” och målinriktat underminerade samhällets traditionella värdegrundlag.

Uppmuntrade av västvärldens ensidiga kritik av Israel har muslimska extremister de senaste åren trappat upp både sin retorik och sina vålds- eller terrorhandlingar. Och i stället för att ställa sig sida vid sida med israelerna och bekämpa extremism, ber väst Israel ställa om sin parad.

Men det är inte flaggor och dans som skadar människor – det är stenar, brandbomber och pistoler.

Dessvärre ser man att extremistiska element bland judarna svarar på det muslimska stridsropet ”Slakta judarna” med ”Död åt araberna”, och en del av dem tar även till våld. Men när man på den internationella arenan gör dessa få judiska tendenser till det primära, avslöjar man att ens agenda inte är rättvisa och sanning, utan en ideologisk agenda.

Jerusalemdagen är en glädjens dag. Den firar en enad och öppen stad utan skiljemurar, en stad där lag, ordning och individuella rättigheter råder – vi får inte låta terrorister fördärva den.

Grattis, till ett fritt och enat Jerusalem!

Tummen upp
För Israels president Isaac Herzog, som i samband med Jerusalemdagen sade: ”Varje dag när jag vaknar gör jag det med en begeistring som bara detta att bo i Jerusalem kan ge.”

Tummen ned
För hälsominister Nissan Horowitz från det extrema vänsterpartiet Meretz, som sade: ”Det borde inte finnas någon flaggparad av det här slaget … det är en provokation i denna känsliga tid.” När är det inte känsligt, Horowitz?

Men det är inte flaggor och dans som skadar människor – det är stenar, brandbomber och pistoler.

Dags att tänka till kring våra församlingsstrukturer

Ledare Debatten som pågår gällande kyrkans förhållningssätt till samkönade relationer rymmer många... fredag 27/1 00:10