Två artiklar i söndagens Jerusalem Post såg ut att sända motsatta budskap. Den ena rubriken talade om en allt mer negativ syn på Hamas och Palestinska islamiska jihad (PIJ) bland araber, medan den andra talade om att dessa organisationer drar till sig allt fler palestinska araber.
Vid en mer noggrann läsning förstod man att araber i länderna omkring Israel börjar få upp ögonen för att terrororganisationerna i Gaza faktiskt förstör mer för sitt eget folk än vad de gör gott. Den sista konflikten, Breaking Dawn, där felriktade raketer från PIJ dödade 14 Gazabor, visade detta tydligare än någon gång tidigare.
När arabiska regeringar dessutom ingår avtal med Israel (Abrahamsavtalen) och folk inser att ”den sionistiska enheten”, Israel, inte bara kan hjälpa dem på områden som medicin, jordbruk och hi-tech, utan också är en allierad mot Irans försök att uppnå regional hegemoni, då blir inte Iranstödda terrororganisationers utopiska besatthet av Israels förstörelse lika attraktiv längre.
Men bland de palestinska araberna går alltså trenden i motsatt riktning, enligt Fatahpartiets Jamal Tirawi. Hans observation gäller palestinska araber i Judeen och Samarien (Västbanken); den inkluderar inte Gaza.
Tirawi tillhör Mahmoud Abbas parti och det palestinska självstyret (PA). Men nu uppfattas Fatah och PA som korrupt, ineffektivt och utan vision eller mål, säger Tirawi. Folket ser på Fatah som poliskonstaplar som delar ut parkeringsböter men som har glömt vad de skapades för: ”frigörelsen av Palestina”. I värsta fall uppfattas de som kollaboratörer med Israel.
Hamas och PIJ ger däremot en vision och en handlingsplan för att uppnå detta, och de drar till sig inte minst den unga generationen. Men det är talande att detta fenomen enbart gäller i Judeen och Samarien, där man inte har levt med konsekvenserna av ett Hamasstyre. I Gaza är nämligen stödet för båda terrorgrupperna på nedgång.
Bland befolkningen i Egypten och Jordanien, däremot, råder en stor antipati mot Israel och sympati för terroristerna. Ledarna i dessa länder samarbetar med Israel, men visar sällan sitt samarbete offentligt. Tvärtom, i FN angriper dessa länders representanter Israel med stor iver, vilket man exempelvis gjorde under förra veckans debatt i Säkerhetsrådet om den senaste Gazaoperationen.
Förklaringen är att de behöver visa sitt folk att de är Israelfientliga.
Man kan tolka dessa trender på olika sätt, men det är uppenbart att det paradigm som har dominerat i årtionden och som säger att “Palestinasaken” är helt avgörande för arabernas hållning gentemot Israel, har misslyckats. Den duger inte ens som förklaringsmodell bland de palestinska araberna. Och totalt sett finns det ett stort spektrum av hållningar gentemot Israel.
Ett nytt paradigm behövs därför, när man relaterar till den här konflikten – ett paradigm där en palestinsk stat inte utgör den enda möjliga lösningen.
Tummen upp
För Sarah Muscrofts tweet förra veckan som fördömde PIJ:s ”urskillningslösa raketskjutning” mot israeliska civila. Men då hon, som ledare för FN:s människorättsdelegation i Jerusalem, beskrev verkligheten, fick hon sparken.
Tummen ned
För Fifa, som på sin hemsida för VM i Qatar har strukit ett av medlemsländerna, Israel, och i stället kallar det: ”De ockuperade palestinska territorierna.” Osportsligt och i direkt motsats till det värde som Fifa försöker främja: respekt.