När samhällsaktivisten Eldad Yaniv intervjuades i israelisk radio i söndags kallade han dagen ”en stolthetens dag”. Han syftade på det faktum att Benjamin Netanyahu ställts inför rätta – något Yaniv har stått på barrikaderna för i åratal.
Och det finns definitivt något ärofyllt i att principen om likhet inför lagen upprätthålles. Men det sätt på vilket Israel har hamnat i att Netanyahu ställs inför rätta är inte särskilt smickrande. Det gäller för såväl åklagarmyndighet som den anklagade.
Vid undersökningarna av premiärministern användes ett antal olagliga medel, såsom utpressning av vittnen, tillhandahållande av bevis med hjälp av olagligt intrång i en mobiltelefon, och ständiga läckage till media om framsteg i ärendet.
Riksåklagarens rekommendationer om åtal är också speciella: Netanyahu åtalas för korruption där ”positiv mediebevakning” är hans ersättning. Ingen har hittills framkommit med något liknande fall – i världshistorien – där positiv mediebevakning har använts i ett korruptionsärende.
Och med tanke på israeliska mediers extremt negativa bevakning av den sittande premiärministern är det nästan som att skjuta sig själv i foten att påstå något sådant. Men i fallet Netanyahu verkar det som om logik inte placeras i första rummet.
Det är inte heller förtroendeingivande att se israeliska expertreportrar sitta i studion kväll efter kväll och tala om hur övertygande bevisen mot premiärministern är, och hur förfärligt han uppför sig. De framställer honom redan nu som en dömd förbrytare. ”Oskyldig tills motsatsen bevisats”, verkar inte heller gälla här.
Men inte heller Netanyahu har sparat på krutet. Hans många utfall mot media, polis och domstol är ovärdiga. Dessutom har han ett batteri av extremt lojala ministrar, som följer minsta vink som kommer från premiärministerbostaden på Balfour Street. Deras angrepp på polis och rättssystem underminerar hela det demokratiska systemet.
Den stora utmaningen är att det parallellt pågår en maktkamp mellan regering/parlament och domstol, där sistnämnda har gått extremt långt i hur man tolkar sin egen roll och auktoritet. Högsta domstolen har närmast gjort det till en vana att annullera lagstiftning som har gått igenom Knesset med argumentet att det strider mot de principer som staten är byggd på.
Problemet är att detta inte är rent objektiva beslut; det ligger inte mycket ideologi bakom.
Den uppbyggda spänningen och ömsesidiga bristen på respekt mellan regering och domstol bidrar inte till konstruktiv kommunikation i Netanyahuärendet.
Utan tvivel har Netanyahu gjort saker som inte lämpar sig för en folkvald. Om det sedan är olagligt, är något som domstolen måste svara på. Men det finns heller inga tvivel på att många använder anklagelserna mot honom som ett sätt att försöka bli av med en politisk motståndare.
Därför var söndagen inte en stolthetens dag, utan en sorgens dag. Men den israeliska demokratin är förvisso stark nog att hantera även denna utmaningen.
Tumme upp
För alla bagerier i Jerusalem, som i området runt den judiska marknaden ligger nästan lika tätt som synagogorna gör i ultraortodoxa områden. De har otroligt många godsaker; min personliga favorit är Berman på Kiach Street.
Tumme ner
För alla Likudministrar som tillsammans med Netanyahu utförde en maktdemonstration i Jerusalems tingsrätt precis innan Netanyahu fördes inför rätten. Folk röstade inte på Likud för att deras representanter skulle hota domstolen.