I kväll firar den moderna staten Israel sitt 75-årsjubileum. Om det någonsin har funnits en mer värdig jubilar känner åtminstone jag inte till den. När detta förföljda folk återupprättade självständigheten i sina fäders land, efter nästan tvåtusen år, utgjorde det förverkligandet av ett moraliskt imperativ av rättvisa.

Från dag ett av sin moderna existens har israelerna försvarat nationen med svärdet i ena handen och byggt nationen med den andra. Men även med en hand, symboliskt talat, lyckats bygga en framgångsrik nation som andra nationer står i kö för att lära sig av.

Jag ska inte här rada upp den allt längre listan av uppfinningar och utvecklingar, skapade i Israel, som hjälper människor världen runt med mat, vatten, hälsa och fungerande livsförhållanden och som spränger begränsningar på ett sätt som ingen trodde var möjligt.

Detta till trots har ingen stat fördömts mer på dubbelmoralens globala teater, där politiker, professorer, journalister och aktivister av skiftande slag kämpar om huvudrollerna. De halvsanningar och den manipulation de så oförskämt och självsäkert basunerar ut mot Israel har blivit signaturmelodi för stora delar av vårt samhälle.

Och Israel, denna lilla, angripna och fördömda stat, betalar tillbaka med att lösa globala problem.

Israels försvarare kan med gott samvete lyfta sitt huvud; de försvarar en stat, som – medan den kämpar med sina ofullkomligheter – lägger alla andra nationer kilometervis bakom sig i försvaret för moral, rättvisa och mänskliga rättigheter. Och det under unikt svåra och livshotande förhållanden.

Just under dessa jubileumsdagar upplever Israel en av sina värsta kriser, en intern debatt som verkligen testar den prövade statens nationella enhet. Det fiendens många vapen och Israels motståndares många halvsanningar inte har lyckats med, kan israelerna klara själva, om de inte vänder om i tid. Nyligen avlidne rabbi Jonathan Sacks sade så här: ”Det finns bara ett folk som är i stånd att utrota det judiska folket – det judiska folket.”

Men jag är övertygad om att även denna gång kommer centripetalkraften hos det judiska folket – förankringen i en rik och beprövad tradition och en gemensam dåtid, samt den tysta men ständigt närvarande överbevisningen om ett gemensamt mål och öde – att segra. Det kan ta tid innan allt kommer på plats, men israelerna kommer att finna en väg även ur denna kris.

Vid ett dylikt tillfälle finns det inget mer passande än att citera böckernas bok, Bibeln, citera honom som faktiskt kallar sig Israels Gud: ”Ja, Herren tröstar Sion, han ser med medlidande på alla dess ruiner. Han gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik Herrens lustgård. Fröjd och glädje ska höras därinne, tacksägelse och lovsångsljud” (Jes 51:3).

När vi i dag firar Israels 75-årsjubileum och hedrar en oerhört värdig jubilar, vars historia och nutid leder till beundran och applåder, är det upplyftande att påminnas om att Israel, såsom Bibeln framställer det, har en så mycket mer strålande framtid.

Tumme upp:
För den israelska säkerhetstjänsten, som grep den jordanske parlamentsledamoten Imad Udwan medan han försökte smuggla 300 pistoler och automatgevär från Jordan till terrorister i Judéen och Samarien.

Tumme ned:
För dem som krävde att israelska regeringsmedlemmar skulle hålla sig borta från militärgravplatserna på Minnesdagen för fallna soldater i går. Gravplatser är inte platsen för politik, men även politiker sörjer.