Han heter Mansour Abbas och sitter i Knesset, det israeliska parlamentet, för det arabiska partiet Förenade arablistans räkning. Han vill se en tvåstatslösning, kämpar för ”rätten för flyktingarnas återvändande”, och representerar Muslimska brödraskapet. Nu vill han samarbeta med Benjamin Netanyahu och den israeliska högern.

Mansour Abbas säger: ”Vad har jag med vänstern att göra?” Utrikespolitiskt och säkerhetsmässigt befinner han sig definitivt till vänster, men hans värdesyn är konservativ, och han har ingenting gemensamt med de liberala och relativistiska tankarna på vänsterkanten.

I intervjuer den senaste veckan lägger han vikt vid att han initialt är ute efter att förbättra livskvalitén för den arabiska befolkning som valt honom.

På högersidan mottas han med öppna armar – även om det än så länge sker med en aning misstänksamhet. Man vill gärna se mer verkstad än prat innan man ingår ett ännu djupare samarbete. Men trots vad deras motståndare länge har hävdat, finns det ingen ingrodd rasism på högersidan. Tvärtom, gå till bosättningen Gush Etzion söder om Jerusalem och tala med araber och judar i området. Deras vardagliga liv består av ett nära och ömsesidigt fruktbart samarbete.

Nu angrips Mansour Abbas av Förenade arablistans övriga representanter, som har vägrat varje formellt samarbete med högersidan. Man har i stället valt att låta säkerhets- och bosättningsfrågorna – läs ”kampen för ett fritt Palestina” – definiera dem.

Och det är kanske inte så märkligt att de har gjort ett sådant val. Under femtio år har de haft ett nästan enat Europa och FN i ryggen – med allt vad det innebär av prestige och möjligheter. Framför allt har Europa varit med att forma denna, för de israeliska och palestinska araberna, så självdestruktiva hållning att inte ett steg som skulle kunna innebära minsta medgivande gentemot Israel, kan göras på något område innan ”Palestina är fritt”.

Mansour Abbas är trött på att hållas fången i detta politiska paradigm, där ”den palestinska saken” definierar vardagslivet även för de israeliska araberna. Han inser att samarbete, och kanske till och med en plats vid regeringsbordet, kommer att ge mycket bättre resultat än den självpålagda och onödiga platsen i opposition.

Omröstningar visar att Mansour Abbas har en majoritet av de israeliska araberna bakom sig om han väljer att gå den vägen.

Dessa dagar händer det väldigt mycket positivt i relationen mellan judar och araber i Mellanöstern. Det sker inte utifrån israeliska eftergifter, som vänsterns visdom har krävt, utan utifrån en förståelse om att Israel är starkt och inte kan rubbas. Den politiska vänstersidan i både Israel och Europa har i decennier valt en väg som inte bara är moraliskt ohållbar och historiskt revisionistisk, utan också har skadat dem den var avsedd att hjälpa.

Vänstersidan bör lägga bort sin robotlika antagonism mot Israel, ta sina slagord om mänskliga rättigheter på allvar och låta judar och araber få samarbeta för hela regionens bästa – även om ”Palestinasaken” inte är löst.

Tumme upp

För underfundiga emiratiska reportrar, som i ironiskt tonfall ber Mah­moud Abbas att i konsekvensens namn ”kalla hem den palestinska ambassadören i Ramallah” i protest mot att PA återupptagit samarbetet med Israel – eftersom det är precis vad PA gjorde i Bahrain och UAE som reaktion på fredsavtalen.

Tumme ner

För Netanyahu-regeringen, som efter att fem gånger ha använt val och corona som ursäkt för att inte demontera det olagliga beduin­lägret Chan al-Ahmar, nu kom med en ny ursäkt: internationella reaktioner.