De två terrorangreppen den senaste veckan, där än så länge sex israeler har dödats (i skrivande stund har flera livshotande skador), kom inte oväntat. Den muslimska fastemånaden ramadan börjar nästa vecka, och det har blivit ett mönster att de palestinsk-arabiska terrorgrupperna dagarna före samt under fastan trappar upp sina mordiska angrepp på Israel.
I fjol ledde oron kring ramadan till slut fram till kriget i Gaza och de enorma upplopp som israeliska araber startade mot judar och judisk egendom inne i Israel.
De tre terroristerna från senaste veckans terrorangrepp är alla israeliska medborgare. Detta komplicerar både möjligheten att avslöja dem innan de slår till och arbetet med att förhindra nya angrepp. Israeliska araber har rättigheter som inte palestinska araber har när det gäller jobb och rörelsemöjligheter inne i landet, och deras juridiska rättigheter är också starkare.
Den stora oron och frågan som israelerna nu ställer sig är hur utbredd denna extremism är bland de israeliska araberna. Minnesbilderna från hatet som visade sig för ett år sedan är färska, och allt fler undrar om det finns någon grund för samexistens.
Samtidigt finns det otaliga exempel på just det – samexistens – där judar och araber arbetar tillsammans, bor tillsammans och njuter av varandras kulturella, intellektuella och ekonomiska bidrag.
Ändå är det oroväckande att höra den genomgående tonen från de israelisk-arabiska ledarna efter terrorangreppen den senaste veckan. Det kommer en omedelbar fördömelse av terrorn i klara ordalag. Men när dessa ledare intervjuas på radio och tv finns det bokstavligt talat ingen vilja till självrannsakan och självkritik. Man pekar på terroristerna som ”ensamvargar”, inte representativa för det samhälle de vuxit upp i och att detta samhälle inte har medverkat till de attityder personen utvecklat.
I stället pekar man genast finger mot Israel och mot reell och påstådd diskriminering mot israeliska araber. Detta är orsaken till att vissa väljer terror, hävdar man.
Det finns en sanning i att Israel inte har behandlat utvecklingen av arabiska städer på samma sätt som andra. Och det stämmer också att man har sett lite genom fingrarna med kriminalitet som har hållit sig inom den arabiska sektorn. Här behöver Israel vidta avgörande åtgärder – och det finns tecken som tyder på att man har börjat göra det.
Men det kan absolut inte användas varken för att rättfärdiggöra, försvara eller förklara terrorn! Nu talar vi inte om enskilda individer, utan om ett större fenomen. Och här måste det israelisk-arabiska politiska, religiösa och intellektuella ledarskapet verka för djupgående attitydförändringar i sitt eget samhälle.
Tillsammans med vissa förbättringar i israelisk politik när det gäller de israeliska araberna kan den redan befintliga grunden för samexistens då utvidgas och bli till stor nytta för bägge parter.
Tumme upp
För civila israeler med vapentillstånd, som gång på gång lyckas stoppa pågående terrorangrepp och förhindra fler offer. Otaliga liv har räddats på detta sätt.
Tumme ner
För Jordaniens utrikesminister, som inte ville delta på toppmötet i Negev mellan fyra arabiska stater, Israel och USA. Jordanien behöver stabilitet i regionen – att bojkotta samarbete leder inte till ett mer stabilt Mellanöstern.