Den 1 juli är det datum Benjamin Netanyahu har satt för att påbörja processen med att utlysa israelisk suveränitet över delar av Judéen och Samarien (Västbanken). Ofta används ordet annektering, men eftersom detta ord har smak av illegalitet över sig, använder Netanyahu orden ”utlysa suveränitet”. Det finns nämligen inget olagligt i att judar tar kontroll över Judéen, Judeland.

Från att ha varit relativt lugn har den interna debatten i Israel runt detta ärende blossat upp den senaste veckan så att den i princip öppnar varje nyhetssändning. Yttrandena är som vanligt extremt mångfasetterade och reflekterar det öppna debattklimat som har blivit kännetecknet för den israeliska demokratin.

I lördags kväll höll vänstersidan en större demonstration på Rabin Square i Tel Aviv emot annektering – det ord de föredrar att använda eftersom de anser handlingen vara olaglig. Även om det fanns vissa israeliska flaggor på demonstrationen var de flesta flaggor för det palestinska självstyret, för PLO. Många kallar dem ”palestinska flaggor”, men det implicerar att det finns en palestinsk stat – något det inte gör om man ska utgå från folkrättens kriterier, snarare än politiskt motiverade svenska deklarationer.

Demonstranterna sjöng till och med ”Biladi, biladi”, som har blivit känd som ”den palestinska nationalsången” – något som i efterhand gav starka motreaktioner från majoriteten av israelerna.

På israelisk högerkant är rådet för de judiska samhällena i Judéen och Samarien delat i sin syn på president Trumps plan. Alla är för att utlysa suveränitet, men många av bosättningsledarna är fullständigt emot Trumps krav att det ska förhandlas om en palestinsk stat. Ledare för rådet gick så långt som att säga att den amerikanske presidenten inte kan anses vara en vän av Israel – detta eftersom han kräver att Israel ska avsäga sig 70 procent av Judéen och Samarien.

Andra bosättningsledare väljer att se till de 30 procent man ”får” och hävdar att det palestinska självstyret (PA) aldrig kommer att acceptera villkoren för Trumps plan, så det blir i vilket fall som helst ingen palestinsk stat.

Mellan dessa ytterligheter finns en mängd kompromissförslag, där man vill utlysa suveränitet över delar av områdena eller först skapa internationellt stöd.

Samtidigt skickar EU, PA, arabiska länder och andra ständiga hot mot Israel för att få dem att avstå från ”annektering”.

Men den viktiga debatten är den israeliska. Israelerna har som sagt en mogen, välfungerande demokrati som vet att ta hänsyn till samtliga faktorer, och de har en utmärkt meritförteckning när det gäller att upprätthålla mänskliga rättigheter. Israel har dessutom de historiska och juridiska argument de behöver för att deras beslut angående dessa områdens framtid ska vara både moraliska och legitima.

Det är på tiden att världssamfundet tar ett steg tillbaka och litar på en demokrati som under extrema prövningar har visat sig värdig förtroendet. Detta kommer i längden att tjäna till det bästa för både judar och araber i området. Man kan bara fråga araberna i östra Jerusalem, den andra gruppen araber som har inkorporerats i Israel.

Tumme upp

För gränspolissoldaterna i Bet El, som behandlade en 14-årig palestinsk arab som allvarligt skadats i en arbetsolycka och förlorat mycket blod. Efter krisbehandling skickades pojken till Jerusalem för operation. Palestinska araber söker ofta upp israeliska militärläger, där de vet att de får välvillig och professionell behandling.

Tumme ner

För det palestinska självstyrets förödande kreativitet. Efter att Israel i maj frös bankkonton som användes för att betala lön till terrorister, upprättade PA en egen bank utanför Israels kontroll för att kunna fortsätta betalningarna. Om PA använt lika mycket kreativitet för att fostra fram fred skulle mycket se annorlunda ut.