Budskapet från israelerna i skyddsrummen i Sderot och områdena runt Gaza var klart och tydligt även under denna konflikt mot terroristerna i Gaza: ”Vi sitter gärna här längre om vi kan få ett slut på de ständiga raketangreppen.” Samma budskap hörde man vid den senaste konflikten och den innan dess.
Folk är villiga att betala priset – bara det leder till en lösning där de kan uppfostra sina barn i trygghet och utan att behöva skicka dem till barnpsykologer på grund av posttraumatiska stressyndrom.
Och detta leder direkt till den eviga frågan: Vilken är Israels strategi? Alla vet egentligen svaret, men det är ett svar man inte kan leva med, och därför söker man något annat.
Israels strategi är att skjuta upp nästa konflikt så länge som möjligt. Det hoppas man uppnå genom att slå till framför allt mot terroristledarna. Men för de israeliska invånarna i området betyder detta bara ”mer av samma sak”, ett liv i väntan på nästa konflikt. Det är svårt att leva så.
Metoden går tillbaka till Israels första premiärminister, David Ben Gurion, som insåg att Israels fiender – som då bestod av de arabiska staterna, inte terrororganisationer – inte skulle försvinna även om de besegrades. Man måste därför slå till extremt hårt så att de avskräcktes från att försöka igen. Och det fungerade.
Men kriget mot terrorister är annorlunda, på grund av terroristernas medvetna bruk av civila sköldar. Både krigslagen och inte minst israelernas syn på mänskligt liv och höga krav på sig själva gör att de sätter stora restriktioner på sin egen kapacitet. Å andra sidan lägger de omfattande resurser och ansträngningar på att skaffa noggrann underrättelseinformation och utveckla precisionsvapen.
I dag har Israel fallit offer för sin egen framgång. Undersökningar visar att i kampen mot terrorister i världen i övrigt ligger förhållandet mellan dödade civila kontra terrorister på 3 mot 1, alltså att tre civila dödas för varje terrorist. Israel opererar på en annan nivå. Deras antal är två döda terrorister för varje civil. Detta till trots: Ingen stat fördöms mer än Israel!
Problemet är att Israels nuvarande metod inte löser problemet; kampanjerna mot Gaza sker allt oftare. Israels politiker låter det pågå eftersom man menar att man inte har något val – priset som måste betalas i internationell fördömelse och bojkott om man skulle slå ut fienden helt är högre än det pris de egna invånarna nu betalar. Man låter det därför ske eftersom man har ”råd” med det.
Saken är den att i de fall där terroristerna inte bojkottas och isoleras på internationell skala finns det ingen bra lösning på problemet. Det finns bara en brutal lösning som medför en mängd civilas död.
Terroristernas utrymme beror på att Israel så här långt väljer en annan brutal metod: De lär sina invånare att leva under en ständig 15-sekundersregel, aldrig längre bort än femton sekunder till närmaste skyddsrum.
Tumme upp:
För israelska kommuner som Eilat och i Galileen, som under konflikten öppnade upp gästrum och aktiviteter för barn från Gazaområdet så att de kunde få komma ut från skyddsrummen och leka, som andra barn.
Tumme ned:
För de israelska demonstranter som medan konflikten pågick, och befolkningen runt Gaza satt i skyddsrum, viftade med ”Palestinaflaggor” och krävde befrielse för Gaza.