Ve-ahavta le-re’echa kamocha är hebreiska för de välkända orden ”Du ska älska din nästa som dig själv.” Vi associerar dessa ord med Jesus, men han hämtade dem, som vi vet, från Gamla testamentet. Det är ord som varje jude väl känner till, och man kan ofta höra dem uttalas i dagens israeliska samhälle.

När judarna under nästan tvåtusen år var i diasporan och ofta förföljdes av andra folkslag, uppstod ett annat välkänt uttryck: ”Varje jude är sin nästas ansvar.” Vid den här tiden reserverades välgörenhet, av överlevnadsskäl, i första hand för andra judar.

Trots det, har det bland israelerna uppstått en spricka som det är svårt att hitta en parallell till i den moderna statens historia. Åtminstone fram till Osloavtalet år 1993, hade landets ledare en djup ansvarskänsla för landet och folket, samt respekt för spelreglerna. Detta var ledare som varit med från starten och visste hur en värld utan en judisk stat såg ut. Ett starkt Israel var för dem ingen självklarhet – och kunde inte tas för givet. De såg sig själva som bärare och beskyddare av ett historiskt mandat, något som var mycket större än de själva.

Sedan dess verkar det som om politikerna i allt högre grad har tappat förståelsen av att vara förvaltare av en större vision. Undantaget är Benjamin Netanyahu som, inte minst på grund av sin historiska kunskap, gång på gång understryker just dessa saker. Detta till trots har han i flera år tillåtit en bitter splittring bland folket att växa, och hans passivitet i kontroversen i dag är uppseendeväckande.

Dagens oppositionsledare kommer gång på gång med överdrivna och ansvarslösa uttalanden som bara ökar sprickan – och möts av inte mindre bittra uttalanden från regeringsmedlemmarna. Det historiska förvaltaransvaret verkar vara glömt.

Som kristna uppmanas vi att stå som väktare på muren för Israel; väktare som påminner Gud om hans löften till dess han upprättar Jerusalem och gör henne till en lovsång på jorden (Jes 62:6–7). Den ”prästerliga välsignelsen” avslutas med att Gud ska ge Israels barn fred (4 Mos 6:22–27). Fred, shalom, innebär också helhet och fullhet. I detta ligger enhet och försoning.

Eftersom ”en vän alltid älskar” – inte minst i svåra tider – är tiden högaktuell för oss att välsigna och intensifiera bönen för Israel. Vi behöver be att röster av visdom och försoning ska höras, att de rätta lösningarna ska finnas, och att både folk och ledare ska identifiera sig med det mandat som är större än de själva – oavsett om de förstår det i historiska eller religiösa termer.

Inom judisk tradition finns principerna om att älska och ta ansvar för sin nästa – mer än något annat folk har de upplevt nödvändigheten av detta. Vår bön är därför inte att de ska uppfinna något nytt, utan att de ska återvända till de principer som redan stärkt, bevarat och förenat folket i över tvåtusen år.  

Tumme upp:
För att den första av tre omröstningar angående delar av lagreformen är över. Förhoppningsvis kommer veckorna fram till andra och tredje omröstningen att ge oppositionen tid att överge den kontraproduktiva principen om att vägra samtal.

Tumme ned:
För Hizbollahledaren Hassan Nasrallah som lyssnar på debatten i Israel och hoppas på israeliskt inbördeskrig. Bara den som inte känner till demokrati och inte heller känner till Israel, skulle ha sådana tomma förväntningar.