Och så måste Israel åter igen begrava 19- och 20-åringar. Tre soldater, med livslust och drömmar, blev hänsynslöst och intet ont anande nedskjutna av en egyptisk soldat, en terrorist. Det är brutalt, det är obegripligt och det är orättvist.
Och de israeler som inte önskar något annat än att leva i fred med sina arabiska grannar upplever också hur fullständigt onödigt det är. Om det var upp till dem skulle ingen konflikt existera. Det enda de begär är en stat i sitt historiska hemland där de kan försvara sig själva – och det är okej att den är så liten att den knappt syns på kartan, där den ligger omringad av enorma arabiska grannländer.
Men det finns alltför många grannar som inte kan acceptera ens det. Och ofta, som i fallet med den egyptiske soldaten, är det islam som är motivationsfaktorn och som kräver den judiska statens utplånande.
De tre soldaternas begravning samlade, som alltid, stora skaror – inklusive människor som inte kände de döda – för offren omtalas alltid som ”våra barn”, hela nationens barn. Långa utdrag av begravningen och talen sändes på de israeliska tv-kanalerna, och en hel nation sörjde.
Det finns nog ingenting som mer förenar israeler än just soldater som fallit i tjänst. Och det även i dessa tider av intern splittring av ett slag som nationen aldrig tidigare upplevt.
I ett tal från 2005 sade Israels dåvarande vice premiärminister, Ehud Olmert: ”Vi är trötta på att kämpa, vi är trötta på att vara modiga, vi är trötta på att vinna, vi är trötta på att besegra våra fiender.” Han fick med rätta mycket kritik för detta uttalande, för konsekvensen om Israel skulle lägga ner vapnen vore katastrofal.
Tidigare premiärminister Golda Meir uttryckte alternativet på följande sätt: ”Om araberna lade ner sina vapen i dag skulle det inte finnas något mer våld. Om judarna lade ner sina vapen i dag skulle det inte finnas något mer Israel.”
Men när man ser hur en hel nation sörjer sina fallna soldater; när man hör snyftande syskons, föräldrars och överordnades gripande ord under begravningen; när man ser hur det bland folket och i alla mediekanaler krävs en grundlig utredning och svar på hur detta kunde ske, så att inte fler av ”våra söner och döttrar” ska behöva gå samma väg, så kan man nästan förstå Olmerts uttalande.
I sådana tunga stunder undrar man om det är värt priset.
Men ganska snart tvingar den brutala verkligheten sig fram och sanningen går återigen upp för israelerna: Vi har inget val. Tusentals har redan gett sina liv för att bygga och säkra den judiska staten. Det var inte förgäves! Men det är dessvärre troligt att fler kommer att tvingas göra det, eftersom det så fullständigt onödiga och grundlösa hatet hos Israels fiender inte ser ut att upphöra.
Likväl, att lysa frid över en livsglad nittonårings minne är sådant som inte borde behöva hända.
Tumme upp:
För det israeliska U-20-landslaget, som har tagit sig till semifinal i fotbolls-VM i Argentina. Vilken revansch, efter att den ursprungliga värdnationen Indonesien vägrade att ens ta emot dem.
Tumme ned:
För den israeliska politiska oppositionen, som ställer orimliga krav när det gäller reformen i rättssystemet och därmed håller nationen fången i instabilitet och splittring.