Israel befinner sig mitt i en av de värsta interna kriser som den moderna nationen någonsin har upplevt. Grälet runt den pågående lagreformen – en fortsättning på och fördjupning av tvisten runt Benjanmin Netanyahu – har delat nationen.
För det är ett gräl – inte en diskussion. Parterna talar inte med varandra, utan främst bara om varandra.
Under veckan gick ett antal piloter i reservstyrkorna ut med ett tillkännagivande att de vägrar inställa sig till träning vid kommande inkallelse, som en protest mot lagreformen. Det har fått varningsklockorna att ringa. Den israeliska armén (IDF) har alltid hållits utanför politiska debatter. Ingen har vågat dra denna institution, som förutom att säkra landets fortsatta existens även ställer personer från alla politiska färger sida vid sida i strider på liv och död, in i den politiska debatten.
Nu har fördämningen brustit. Frågan är om sprickan kommer att tätas igen eller fortsätta att växa. Det senare är dock egentligen inte ett alternativ för en stat med så många fiender.
Israel hotas av ett Iran på gränsen till atomvapen, av Hizbollah med sina 150 000 raketer, av ett ständigt mer aktivt terrornätverk i Judéen och Samarien, av ett alltid hotande Gaza, av ett särdeles problematiskt östra Jerusalem, samt många israeliska araber med en hatisk inställning till den stat de är medborgare i.
Det tragiska i allt detta är att det är en fullständigt onödig kris. Den stora majoriteten israeler, inklusive dagens parlamentsmedlemmar, ser behovet av en lagreform. De har i åratal uttalat sig till fördel för en sådan reform.
Om man lade bort personliga agendor och all animositet som har byggts upp under de senaste åren, är det troligt att koalition och opposition skulle kunna hitta en lösning inom loppet av några dagar. Det skulle inte bli en lösning som någon av sidorna är helt nöjd med – men precis så fungerar en demokrati. Man kompromissar med vissa saker för att kunna njuta av de fördelar som samarbete i den stora majoriteten frågor ger.
Tyvärr har dagens politiker seriöst underminerat demokratins och parlamentets grundläggande mekanism: debatt. Lagreformen har inte gått igenom. Likt alla andra lagar är tanken att lagförslagen ska diskuteras. Detta leder alltid till förändringar. Men oppositionen har bojkottat debatten – och koalitionen tvingar processen vidare.
Det gör att den vanliga medborgaren inte ser något hopp om en lösning, vilket troligen är en av orsakerna till piloternas drastiska beslut. Men Israel har inte råd med denna onödiga kris.
Det är purim i Jerusalem i dag, där parollen är nahafoch hu – ”allt är upp och ner”. Ingenting är vad det ser ut att vara; det är maskerad. Kanske kunde det vara möjligheten för prestigepräglade politiker att göra det omvända mot det som har blivit norm den senaste tiden: kanske kunde någon börja prata med – och inte bara om – sina politiska meningsmotståndare?
Tumme upp:
För det israeliska läkarteam från Sheba Hospital, som på förfrågan från Charité-sjukhuset i Berlin har tränat dess läkare i hur man fortsätter sjukhusdrift i krigstillstånd. Charité befarar att Ukrainakriget ska sprida sig till Tyskland.
Tumme ned:
För Bidenadministrationen, som i skrivande stund inte har utfärdat diplomatiskt visum till Israels finansminister Bezalel Smotrich och inte tänker möta honom under besöket i USA. Så behandlar man inte sina närmaste allierade.