I kväll avslutas minnesdagen över fallna soldater och terroroffer i Israel och man övergår i firandet av Israels nationaldag. Den senaste veckan inleddes med den isrealiska minnesdagen för Förintelsen, och i dag övergår man alltså från att minnas de döda till att fira återupprättelsen.
Detta är en tid med djupa samtal i samhällets olika forum där lidandets tema tas upp. Det kan sägas med stor säkerhet att inget annat folk har en mer intim kunskap om detta ämne än judarna; vi talar om flera tusen år där de vidrigaste saker man kan tänka sig, såsom förnedring, tvångskonvertering, tortyr, fördrivning, lemlästning, våldtäkt och massaker har varit ett nästan konstant hot – och alltför ofta en verklighet – för detta prövade folk.
Därför är det med stort intresse, och med ödmjukhet, man lyssnar när judar uttalar sig i detta ämne. Frågor som ofta tas upp är: Var fanns Gud under Förintelsen? Varför lider den rättfärdige?
Ett speciellt kännetecken för debatten är att man inte räds att konfrontera Gud själv – dock med stor respekt, en tradition man har hämtat från Bibeln. ”Nej för din skull dödas vi dagen lång … Vakna! Varför sover du, Herre? Vakna upp, förkasta oss inte för alltid!” (Ps 44:23–24).
I ett radiosamtal nämndes ett citat från en rabbin som levde under Förintelsen och som försökte trösta sin församling. Men till slut tystnade han; han hade inte, sade han, fler ord till att trösta varken sig själv eller andra.
En annan rabbin försökte hantera påståendet att Gud inte grep in under Förintelsen genom att peka på att nazisterna påstod att judarna var världens plågoris, och om man är fiende till den ondska nazisterna visade, måste man i alla fall vara på Guds sida.
Den kände judiske tänkaren, författaren och Förintelseöverlevaren Elie Wiesel ska ha satt Förintelsen i perspektiv på följande sätt: ”Det kunde ha varit värre – vi kunde ha varit nazisterna.”
Alla dessa uttalanden ger massor av rum för eftertanke, och det lärorika med judisk/israelisk kultur är att man fortsätter debattera och kämpa med dessa frågor. Inget kan jämföras med Förintelsen, och få saker kan jämföras med lidandena under medeltiden, men principerna är ofta desamma.
Och tragiskt nog konfronteras man regelbundet med händelser som levandegör denna problematik. I fredags lades ett nytt offer för detta ondskefulla och meningsfulla hat till de 15 som bara den senaste månaden har mördats av terrorister. Vakten Vyacheslav Golev sköts på nära håll medan han beskyddade sin fästmö med sin egen kropp.
Ingen har kommit på svaret med stort ”S” på frågan om lidandet. Men det faktum att man kan diskutera detta i en fri och demokratisk judisk stat är i sig själv en seger. Den judiska staten är i sanning ett mirakel, en kraft för det goda i världen och en stat jag med stor glädje och stolthet gratulerar på födelsedagen.
Tumme upp
För den israelisk-arabiska organisationen Atidna, som deltog i March of the Living till nazisternas dödsläger i Polen. De identifierar sig med Israel och försöker förstå den israeliska mentaliteten.
Tumme ned
För Irans Quds Force, som planerade mordet på en israelisk diplomat i Istanbul, en fransk journalist i Paris och en amerikansk general i Tyskland. Dags för samstämmig internationell press på den iranska regimen.