Förra veckan fick den redan skakiga regeringskoalitionen i Israel ytterligare ett bakslag när en arabisk koalitionsmedlem från det extrema vänsterpartiet Meretz meddelade att hon inte längre stöder koalitionen. Ghaida Rinawie Zoabi förklarade sitt beslut med att regeringen – som hon ser det – hade gått alltför långt åt höger i sin politik.

Zoabi nämnde speciellt att det faktum att israeliska säkerhetsstyrkor opererar på Tempelplatsen (som hon kallar al-Aqsa), var oacceptabelt.

En regeringskris kan redan vara avvärjd eftersom ett stort antal koalitionsmedlemmar, däribland utrikesminister Yair Lapid, har försökt tala Zoabi till rätta. Poängen här är det politiska spelet kring denna fråga.

Zoabi har tidigare visat sig vara en problematisk medlem av koalitionen, och Lapid har – troligen för att bli av med henne – lovat henne en konsulattjänst i Shanghai. Utnämnandet har dragit ut på tiden och vissa menar att detta är Zoabis sätt att protestera. Själv säger hon att hon kämpar för budget till sjukhus och andra frågor i den arabiska sektorn.

Under tiden ryktas det att Lapid även förhandlar med det arabiska, antisionistiska oppositionspartiet Förenade arablistan för att få deras stöd. Deras krav, sägs det, är finansiering av vägar i arabiska städer.

Allt detta sker medan Israel är mitt inne i en terrorvåg, med våldsamma sammandrabbningar med både palestinska araber i Judéen och Samarien (Västbanken) och israeliska araber. Mycket av denna terror motiveras av israeliska säkerhetsåtgärder på och runt Tempelplatsen. Dessutom utkämpar Israel en daglig kamp mot Irans, Hizbollahs och Hamas upprustning av sin militär- och terrorinfrastruktur.

Att utrikesminister Lapid kan tänka sig att skicka en antisionist – alltså, motståndare till den judiska staten och motståndare till israelisk kontroll över Tempelplatsen – att representera landet i en viktig utrikesstationering är milt sagt problematiskt.

En regering som tar viktiga beslut, eller låter bli att ta beslut, med en annan motivation än att tjäna nationens bästa, enligt den politiska plattform som partierna gick till val på – den regeringens existensberättigande står på vacklande grund. Politik är absolut konsten att kompromissa, men att idka kohandel på ett område som gäller landets säkerhet är oacceptabelt.

Lapids argument är att vad som helst är bättre än att Benjamin Netanyahu kommer tillbaka till makten. Det stämmer att Netanyahu­regeringen, särskilt under senare år, tog eller underlät att ta beslut av allt annat än sakliga orsaker, huvudsakligen som ett led i kampen i rättegångarna mot Netanyahu. Men om detta var fel för Netanyahu så är det fel även för nuvarande regering.

Israel behöver en ny generation karismatiska, pragmatiska ideologer som David Ben Gurion och Menachem Begin. De finns, utan tvekan, men behöver komma fram!

Tumme upp
för den israeliska skådespelerskan, producenten och aktivisten Noa Tishby, som i en Tiktokvideo effektivt avslöjade medias och politikers dubbelmoral gentemot Israel i förhållande till Al-Jazeera-journalistens död.

Tumme ner
för CUNY, paraplyorganisation för 25 högskolor i New York, som lät den kände antisemiten Nerdeen Kiswani tala för avgångsklasserna. Nerdeen har sagt: ”Att avskaffa Israel är nyckeln till fred.”