“Det är ett chanukka-mirakel!” Denna korta mening hörs ganska ofta dessa dagar. Judarna firar tempelinvigningsfesten, chanukka, den här veckan, och grunden för hela denna högtid är miraklet med oljan till den sjuarmade ljusstaken, menoran, vid en händelse 164 f Kr. Oljan, som egentligen bara var nog för en dag, räckte i åtta dagar och gav därmed nog tid att producera ny olja.
Ett chanukka-mirakel i vår tid kan vara allt från att någon överlever en olycka, att ett större terrorangrepp avvärjs, att arkeologer finner en inskription som nämner kung David – eller att Israel vinner en fotbollsmatch mot Italien. Det har med andra ord en mycket bredare populärförståelse än vad det ursprungligen hade.
Vid tändningen av det andra chanukka-ljuset i måndags kväll vid Västra muren påminde emellertid Israels religionsminister, Matan Kahana, israelerna om en viktig sak. Han pekade på att bara 73 år efter det ursprungliga chanukka-miraklet utbröt en bitter strid bland hasmonéerna, judarnas rådande dynasti. Båda stridande parter bad romarna om hjälp – och det hela slutade med templets förstörelse.
”Budskapet till oss alla från den hasmonéiska dynastin,” sade Kahana, ”är att vi alla har en plikt att göra vad vi kan för att bevara enheten.”
I ett helt annat sammanhang, även det i måndags, sade en annan minister, kommunikationsminister Yoaz Hendel, att judendomen har gett världen två gåvor: ”splittring och sabbaten”. Han tillade att ”vi judar utmärker oss med våra starka åsikter och avsaknad av enighet”. Hans poäng gällde sabbaten och att det finns olika sätt att hålla denna på.
Man kan nog enkelt utöka listan över vad judendomen har gett världen, men Hendel och Kahana riktar ljuset mot viktiga angelägenheter som ser ut att motsäga varandra. Vad har oenighet och enhet med varandra att göra? Och varför lägger man sådant fokus på det nu?
Meningsskiljaktigheter och frihet att uttrycka dem, om vem som helst och för vem som helst, har varit avgörande för staten Israels överlevnad. Det frambringar en mångfald av idéer och kreativitet.
Men osämjan kan också gå för långt. Faktum är att Israel de senaste åren kämpar med starka meningsskiljaktigheter och splittringar i befolkningen. I vissa fall går det så långt som att man tar till våld; man angriper person i stället för sak. När detta leder till partier som inte längre kommunicerar med varandra, utan bara om varandra, kan det bli väldigt fel.
Detta är inget nytt fenomen bland judarna (inte heller bland icke-judar). En av de sista uppmaningarna från en judisk rabbin som levde för tvåtusen år sedan var en bön om enhet. Han hette Yeshua, Jesus.
Minister Kahana sade också att ”inget mirakel kan hjälpa oss om vi inte står enade”. Detta är en viktig sanning: Enhet kommer inte som ett mirakel – det är något man måste välja att leva ut. Israel vet detta utifrån sin historia – och är medvetna om att de måste arbeta på det i dag.
Och vi kristna kan som så ofta, lära av dem: Oenighet kan vara positivt, men splittring leder bara till elände, för oss liksom för dem.
Tumme upp
För israeliska arkeologer, som gång på gång ger oss superintressanta fynd. Den här gången fynd från det judiska rådet Sanhedrin, som efter Jerusalems förstörelse år 70 flyttade till staden Yavne nära Ashdod. Utan att det kan bevisas, finns möjligheten att man till och med har funnit sarkofagen efter rabbi Gamaliel II, sonson till Gamaliel i Apg 22:3.
Tumme ner
För splittring! Religionsminister Matan Kahana blev denna vecka tilldelad livvakter efter att det kommit skarpa hot mot honom.