Besviken – glad – lättad – orolig – överbevisad – osäker. Dagarna efter att Joe Biden deklarerade seger i det amerikanska valet har jag haft svårt att komma överens med mig själv. Jag trodde, och tror fortfarande, att en Trumpseger hade varit att föredra, inte minst i förhållande till Israel, men även generellt.
Men det betyder inte att jag hade haft klackarna i taket om Donald Trump hade förblivit i Vita huset.
Det förvånar mig att många kristna blir så skarpa i sin kritik av dem som stöttar motsatt kandidat mot vad man själv föredrar. Politiska val är inte ett val mellan perfekta ideal – det är ett val mellan två (eller fler) dåligheter, två kompromisser. I det valet prioriterar vi olika i förhållanden till ett stort antal viktiga saker. Det är ett sundhetstecken att alla inte prioriterar exakt likadant.
Utgångspunkten bör vara att vi tror att alla andra försöker välja så samvetsgrant som möjligt – och att vi respekterar varandra för det. Och då betyder det inte att vi inte kan diskutera och försöka att överbevisa varandra – men med respekt.
När det gäller valresultatet har många tankar fyllt mitt huvud. Det går inte att förneka att man de senaste åren har gått omkring med en viss oro för vad nästa tweet eller uttalande från Trump ska innehålla. Gång på gång har man fått böja huvudet i besvikelse, uppgivenhet eller indignation.
Men samtidigt har denne man och hans administration stått för några av de mest modiga, moraliskt klarsynta och rättfärdiga besluten jämfört med någon gång tidigare i Vita huset – inte minst i förhållande till Israel.
Följande är en James Joyce-liknande framställning av några av mina ”post-valtankar”.
Joe Biden ger oss äntligen tillbaka politiskt korrekt uppförande. Dessvärre ger han oss förmodligen också tillbaka politisk korrekthet i sakfrågor. Det brukar sällan bli bra för Israel.
Biden ger oss tillbaka bruket av accepterade politiska kanaler och metoder – men var inte Trumps oortodoxa metoder ibland orsaken till hans framgång?
Nu blir det troligtvis ett slut på ständiga utbyten av nära rådgivare och större politisk förutsägbarhet – tyvärr medför det också större politisk förutsägbarhet.
Och det blir ett slut på den ovärdiga, offentliga utskällningen av journalister. Men kommer någon nu att konfrontera den ideologiskt vänsterdominerade medievärldens tämligen ensidiga rapportering?
Det råder just nu jubel i Ramallah, som beskriver en Bidenseger som en ”extremt positiv utveckling”. Ett dåligt omen för Israel, men även för sanning, rättfärdighet och sunt förnuft. Nikki Haley, du är djupt saknad!
Biden säger att han vill förhandla med Iran. Välkommen tillbaka, Mohammed Javad Zarif, Irans utrikesminister och chefsförhandlare, expert på att dra ut på förhandlingar medan mullaregimen färdigställer sina atomvapen.
Biden önskar reparera relationerna med Europa – något som verkligen behövs. Men det kommer även att ge Bryssel tillbaka inflytande i Mellanöstern. I Jerusalem letar man återigen fram de diplomatiska skottsäkra västarna.
Israel behöver förbereda sig på en ny politisk verklighet, en verklighet där till och med ens närmaste allierade inte gör det som är rätt utan att få något för det. Dessvärre är det inte en värld som är okänd för dem.
Tumme upp
Det råder inga upplopp i USA. Om inte annat förhindrade en Bidenseger åtminstone att vänstersidans anhängare, demokratins självutnämnda väktare, inte rev nationen i småbitar.
Tumme ner
För journalisten Raviv Druker, som tar till orda för att israelisk media ska behandla premiärminister Netanyahu såsom amerikansk media behandlat Donald Trump: avbryta hans pressuttalanden när de anser att han ljuger. Borde de inte bevisa ”lögnen” först?