Det har varit mycket skriverier och prat om en möjlig israelisk annektering av delar av Judéen och Samarien de senaste dagarna. Men det är långt ifrån säkert att det kommer att ske. I regeringsplattformen för den nyinsatta regeringen, nämndes varken ”annektering” eller ”Judéen och Samarien” med ett enda ord.
Det är tydligen ett känsligt ämne för Blåvitt och Benny Gantz.
Israelkritikerna har ändå varit snabba med sina fördömanden. I alarmistiska toner nämner de Israel som en apartheidstat, och det hotas med bojkott och sanktioner. Man talar om uppenbara brott mot internationell rätt och om att Israel stjäl mark som tillhör ”Palestina”.
Intressant nog är det ingen som kan definiera vad Palestina är, för i det ögonblick de försöker definiera denna enhet bryter de mot den internationella rätt de så stolt hävdar att de försvarar. Det finns nämligen ingen definition av Palestina i internationell rätt; hela tanken om en eventuell sådan stat är ett förhandlingsämne.
Kritikerna är alltså emot judisk kontroll över Judéen och Samarien. Om man frågar sig varför, och försöker förklara detta utifrån historiska fakta, blir det hela väldigt märkligt.
1947, året innan upprättandet av staten Israel, var det en självklarhet för det internationella samfundet att judar skulle bo i Judéen och Samarien. Området var nämligen under det brittiska mandatet, och huvudmålet med detta mandat var att möjliggöra ”tät bosättning av judar i landet”. Detta var innan termen ”Västbanken” hade uppfunnits – ingen skilde mellan kustslätten eller bergsområdena (Judéen och Samarien).
Det faktum att Storbritannien svek sitt mandat förändrar inte mandatets syfte.
Därefter händer fyra saker: 1) En resolution från FN:s generalförsamling rekommenderar upprättandet av en judisk och en arabisk stat, och araberna förkastar resolutionen. 2) Israel upprättas och angrips i det som de arabiska länderna hoppades skulle bli ett utrotningskrig. 3) Jordanien annekterar Judéen och Samarien illegalt under 19 år. 4) De arabiska länderna angriper Israel igen 1967, men Israel driver då ut Jordanien och tar kontroll över Judéen och Samarien.
Och därefter – enligt det internationella samfundet – är det plötsligt illegalt för judar att bo i Judéen och Samarien.
Låt oss sammanfatta det hela för att försöka förstå logiken. 1947: Judar ska ”bosättas tätt” i Judéen och Samarien”; en ganska värdelös FN-resolution, två israeliska försvarskrig och en illegal jordansk ockupation senare – och det är illegalt för judar att bo i Judéen och Samarien.
Personligen har jag svårt att se logiken, och jag tror inte jag är ensam om det. Det är inte för att vi är mindre begåvade; det är för att detta inte handlar om logik, utan politik.
Israelkritikerna får gärna tycka att judar inte ska bo i Judéen och Samarien; de får gärna tycka att detta område ska tillhöra de palestinska araberna. Men de har varken internationell rätt eller historiska fakta med sig för att rättfärdiggöra sina påståenden.
Faktum är att judarna har helt unika band, och odiskutabla juridiska krav på Judéen och Samarien. Om Israel väljer att annektera är de i sin fulla rätt.
Tumme upp
För Oren Pasternak, som i söndags ledde en apolitisk demonstration mot slöseriet av pengar när den nya regeringen blåses upp till 34 departement och ministerposter samt kräver två premiärministerbostäder. Pasternak höjer rösten för dem som på grund av pandemin inte längre har mat på bordet.
Tumme ner
För ramadan-terror. Varje år ser Israel en uppgång i terrorangrepp under ramadan. Uppgången är mindre i år, men märkbar. Dessvärre finns det mer än nog Koranverser och hadither som uppmuntrar till våld, inte minst mot judar.