Den pågående ryska invasionen av Ukraina har aktualiserat frågan om vilket land som kan tänkas agera fredsmäklare. Frankrikes president, Emmanuel Macron, har klara inrikespolitiska motiv att framstå som denna internationella fredsapostel, men även Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och Finlands Sauli Niinistö har nämnts som tänkbara kandidater.
Men nu riktas blickarna i stället mot – Israel. Uppdraget som fredsmäklare kan verka ärofullt, men kommer med ett högt pris. Ifall Israels premiärminister Naftali Bennett misslyckas kan motreaktionerna vara kraftiga, både i Ryssland och västvärlden.
Men varför vill man att just Israel ska mäkla fred? Orsakerna är flera men handlar främst om geopolitik. Ryssland är i dag i praktiken grannland med Israel eftersom man kontrollerar luftrummet över Syrien, där Putin spelar en viktig vågmästarroll. Samtidigt som han håller Assad-regimen vid makten accepterar han att israeliska jaktplan opererar långt inne i syriskt luftrum för att eliminera iranska krigsmål.
Men trycket på Israel är stort och balansgången besvärlig. Ett närmande till Ukraina kan sätta hela Israels säkerhet på spel. Men samtidigt som USA kritiserar Israel för att inta en för neutral hållning i konflikten glömmer man bort att det var just Obama-administrationens reträtt från Syrien som gav Ryssland full hegemoni i regionen och försatte Israel i detta utsatta läge.
Men allt är inte geopolitik. Kontakterna mellan Israel och Ryssland är täta, och Israel har alltsedan Sovjetunionens sönderfall en betydande rysk befolkning. Det är ingen hemlighet att flera av de ryska oligarkerna har judiskt påbrå och på senare tid blivit viktiga mecenater i den judiska världen.
Tack vare bland annat dessa ryska oligarker, men även rysktalande Knessetmedlemmar, har Israel en unik position i Moskva, där man i princip kan förhandla utan externa tolkar.
Men hur förhåller sig då de stridande parterna själva till Israel? Putin har av vissa politiska bedömare kallats ”den första ryska ledaren på över tusen år som har en i grunden positiv syn på det judiska folket”. Putin, som i praktiken växte upp med föräldrar som ständigt var frånvarande, utvecklade i stället en nära relation till en av familjens grannar, som råkade vara judar och tog den unge Vladimir under sina vingar.
I dag är kontakten till den judiska överrabbinen Berel Lazar förtrolig och varm, trots att Lazar – till skillnad från den ryskortodoxa kyrkans överhuvud Kirill – inte har gett sitt stöd till invasionen. När den europeiska judiska kongressen besökte Putin i Moskva för några år sedan föreslog denne, kanske mest på skoj, att Europas judar gärna fick flytta till Ryssland, eftersom den växande antisemitismen i flera europeiska huvudstäder har blivit ett allt större problem.
Ryssland är visserligen en alltmer totalitär stat, men repressalierna har inte drabbat judar mer än andra folkslag.
Det är dock ingen hemlighet att Ryssland har ett starkt antisemitiskt förflutet, med blodiga ryska pogromer under hela 1800-talet och systematiska utrensningar under Stalin. Det krävdes även ett totalt sönderfall av den sovjetiska maktapparaten innan judarna fick friheten att lämna landet.
Även Ukraina har ett liknande förflutet, och under andra världskriget hade de lokala myndigheterna ett nära samarbete med nazisterna i samband med de omfattande massavrättningarna av judarna i landet. Därför är det anmärkningsvärt att Ukraina i dag har en judisk president, Volodymyr Zelenskyj, som trots sin judiska bakgrund blev invald med betryggande majoritet.
Och inte bara det. Fram tills nyligen var Ukraina det enda landet i världen, förutom Israel, som hade såväl en judisk president som en judisk statsminister, Volodymyr Hrojsman.
Kanske är det just Zelenskyjs judiska påbrå (hans barn är dock döpta i den ortodoxa kyrkan) som gör att han sätter sitt hopp till Israel, väl medveten om att landets kontakter till Moskvas maktelit är unika men att den israeliska regeringen trots det är väl förankrad i den västerländska sfären?