Sedan grundandet av den judiska staten 1948 har Israels roll som centrum och knutpunkt för judiskt liv vuxit sig allt starkare. Men det har inte alltid varit så.
Ifall man vill förenkla utvecklingen kan man dela in judisk nutidshistoria i tre faser: den europeiska tiden, den amerikanska epoken och judiskt liv efter staten Israels uppkomst.
Fram till början av 1900-talet var det framför allt Europa som utgjorde centrum för judiskt kulturliv. Man behöver bara tänka på namn som Spinoza, Sigmund Freud och Albert Einstein för att inse att de riktigt stora judiska tänkarna och kulturbärarna fanns i Europa. Judarna uppfattades av många som själva prototypen för den kosmoplitiska européen, som rörde sig obehindrat mellan olika kultursfärer.
Det var därför ingen tillfällighet att tanken på ett eget nationalhem för det judiska folket föddes just i Europa. Trots att visionen om denna judiska nationalstat hade formulerats redan tidigare i Ryssland, krävdes det tydligen en europeisk kulturpersonlighet, född i Budapest och uppväxt i Wien, Theodor Herzl, för att samla världens judar till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.
Det var i Mitteleuropa som judarnas kulturella vagga låg, inte i Mellanöstern eller i Förenta staterna.
Detta skulle snabbt förändras under 1900-talets första hälft. Ekonomiska svårigheter, svält och antisemitiska pogromer gjorde att stora judiska befolkningsgrupper, framför allt från Östeuropa och Ryssland, sökte sig till USA. Under seklet fortsatte denna emigrationsvåg för de judar som i tid lyckades fly den antågande nazismen.
Samtidigt som judarna fick det allt svårare i Europa växte deras inflytande i USA, där deras roll inom finansvärld, media och kulturliv var betydlig. I Europa var utvecklingen den motsatta. Det som en gång hade varit judarnas naturliga kulturvagga blev nu deras slutstation i det som senare skulle komma att kallas för Förintelsen, nazisternas systematiska mördande av sex miljoner judar.
Grundandet av staten Israel betydde dock inte automatiskt att Israel blev det självklara centret för allt judiskt kulturliv. Fram till våra dagar är det främst den amerikanska diasporan som räknats som den stora kulturbäraren vid sidan av den judiska staten. I stället för Spinoza och Einstein är det i dag namn som Woody Allen, Bob Dylan och Steven Spielberg – samtliga verksamma i USA – som har satt sina spår i kulturlivet.
Sedan den judiska statens tillkomst har det alltid funnits en naturlig spänning mellan judarna i diasporan och de judar som valt att bosätta sig i Israel. Spänningen har inte minskat i och med att den politiska kartan i Israel i praktiken ritats om och det traditionellt starka arbetarpartiet nästintill försvunnit, samtidigt som 80 procent av de amerikanska judarna fortfarande röstar på de mera vänstersinnade demokraterna.
Nu har pendeln svängt. Samtidigt som USA har förlorat mycket av sin dragningkraft uppvisar det israeliska samhället alla tecken på en liberal demokrati och en dynamisk marknadsekonomi, som har bevarat en traditionell prägel där familjerna är stora och de religiösa traditionerna är starka.
Israel är visserligen ett land med stor mångfald, men trots det utmärker sig landet i dag som den enda industrinationen som lyckats kombinera modernitet och ekonomiskt tillväxt med en hög nativitet och stark framtidstro. Israel är inte bara ”start-up nation” utan även landet där man uppskattar den religiösa sabbaten och i en internationell jämförelse lever allmänt hälsosamt.
När nu länder som Indien och Kina inser att modernisering är en överlevnadsfråga, men samtidigt vill bevara ett traditionellt samhälle, går därför blickarna allt oftare till Israel – inte till Europa eller USA. Israel är åter judarnas stolthet.