Vågen av palestinsk terrorism som inleddes i slutet av september 2015 krävde på långfredagen sitt 46:e dödsoffer när den 21-åriga brittiska studenten Hannah Bladon knivmördades på en spårvagn i centrala Jerusalem. Attacken utfördes av Jamil Tamimi, en 57-årig man bosatt i östra Jerusalem. I förhör efter dådet uppgav han att han valde ut sitt offer därför att hon råkade stå bredvid en beväpnad gränspolis: Han hade hoppats bli ihjälskjuten.
Enligt den israeliska säkerhetstjänsten ISA lider Jamil Tamimi av psykiska problem och hade med anledning av detta nyligen varit inlagd på ett mentalsjukhus i norra Israel. För sex år sedan dömdes han dessutom för sexuellt utnyttjande av sin dotter.
"Detta är inte första gången som en palestinier som lider under personliga, mentala eller moraliska trångmål har valt att utföra en terroristattack för att fly från sina problem”, uppgav ISA i ett pressmeddelande. Om hans plan hade lyckats och gränspolisen hade skjutit ihjäl honom, hade nämligen Jamil Tamimi blivit martyrförklarad av den palestinska myndigheten.
Det är omöjligt att ta fram exakta siffror på hur många palestinska terroristattacker som har utförts av individer som lidit av psykiska, ekonomiska eller sociala problem, men i tiotals fall den senaste 18-månadersperioden har det förelegat starka misstankar att gärningsmännen – och kanske framför allt gärningskvinnorna – har resonerat på samma sätt som Jamil Tamimi.
När exempelvis den palestinska fembarnsmamman Amani Husni Sabatin blev ertappad i en utomäktenskaplig relation, insåg hon att hennes dagar var räknade, att hennes man eller någon i hennes egen släkt skulle döda henne för att upprätta familjens "heder”. Genast satte hon sig därför bakom ratten i familjens bil och körde tills hon såg några israeliska soldater vid vägkanten. Lyckligtvis skadades bara en soldat lindrigt när hon försökte köra över dem, och precis som hon hade hoppats sköts hon till döds. Genast blev hon martyrförklarad av den palestinska myndigheten, medan hennes äktenskapsbrott tyst sopades under mattan.
När nu västvärlden har börjat drabbas av samma sorts terroristattacker som Israel har en lång och smärtsam erfarenhet av, kan man notera en tydlig tendens bland många opinionsbildare att vilja betona förövarnas mentala ohälsa eller andra personliga problem. Detta gör det nämligen möjligt att undvika den för många obekväma diskussionen om islams roll i motivbilden. Jihadisten förvandlas till en "galenpanna” och fokus flyttas från islamistisk terrorism till bristerna inom psykiatrin.
Precis som i Israel är det förstås fullt möjligt, rent av troligt, att många som utför terroristattacker i västvärlden också lider av psykiska problem. Men samtidigt finns det ju väldigt, väldigt,väldigt många människor i västvärlden som lider av psykiska problem som inte utför terroristattacker. Den utlösande faktorn kan därför inte rimligtvis sägas vara den mentala ohälsan eller de känslomässiga problemen, utan det faktum att förövarnas ideologiska föreställningsvärld erbjuder en mycket enkel lösning på alla dessa problem: Den som offrar sitt liv i kampen mot islams fiender får en fribiljett till paradiset.
Israel visar att det är fullt möjligt att vara medveten om att de som väljer att utföra terroristattacker ibland lider av mental ohälsa, och samtidigt inse att detta i sig inte räcker som förklaring. Roten till det onda är och förblir den islamistiska ideologin som präglar förövarnas omgivning.