Den israeliska inrikespolitiken fortsätter att vara turbulent. Just nu, med en pandemi som slagit hårt mot landet på många sätt och när många människor har det väldigt svårt, hade det varit bäst med ett stabilt ledarskap och enighet. Men tyvärr, så är det inte.
Benny Gantz, ledare för Kachol Lavan (Blåvitt), utmanade Bibi Netanyahu som premiärminister i senaste valet. Han fick inte tillräckligt stöd bakom sig i Knesset och valde till slut att svälja stoltheten. Han gjorde det han sagt sig aldrig göra, nämligen gå in i en regering med Netanyahu.
Många av Gantz anhängare och väljare kände sig svikna. Kanske är det därför Gantz nu gör gemensam sak med delar av oppositionen och ställer sig bakom krav på nyval – igen. Inget är riktigt klart än, men det ser ut som om Knesset kommer att upplösa sig självt och då blir det nyval cirka 90 dagar senare. Det kan bli i mitten av mars.
Läget inför israeliska val har ofta varit oklara det senaste decenniet. Partier kan öka och minska väldigt kraftigt, partier kan försvinna, andra uppstå, ofta går man samman i gemensamma listor för att få mer kraft. Vi kommer att se detsamma i ett kommande val. Häromdagen meddelade en av de ledande Likud-politikerna, Gideon Sa'ar, att han lämnar Likud och bildar ett nytt parti tillsammans med andra från Likud och från andra partier.
Det känns som om valkampanjen redan har börjat. Likud, det ledande regeringspartiet har gått ut med budskapen ”Ingen är som Bibi” och ”Detta val borde inte handla om 'ja till Bibi' eller 'nej till Bibi'”. Och man kan instämma i att ingen är som Bibi. Ingen har hans erfarenhet, få har den kunskapen och överblicken som han, ingen kan det politiska spelet med all taktik och strategi man behöver.
Även hans motståndare medger att de resultat han nått under sin karriär är väldigt viktiga och har tjänat Israel väl. Han har varit premiärminister i Israel längre än någon annan och nått stora framgångar utrikespolitiskt, när det gäller att främja fred med arabländer, Israels ekonomi och Israels militära styrka. Ingen ifrågasätter detta.
De som velat se mer av samtal med palestinierna är förstås besvikna. De sociala skillnaderna i Israel har ökat under hans tid vid makten, många är besvikna på hur skola och utbildning samt vård och omsorg har utvecklats. Man kan säga att han inte har lyckats finna en bra balans mellan en fri marknadsekonomi och en utbyggd välfärd.
Ett nyval kommer trots allt att handla mindre om Netanyahus politik och mer om hans person, liksom de senaste valen. För faktum är att få partier och konkurrenter om makten är kritiska till hans ideologi eller politik. Det är politiker som känner sig svikna eller åsidosatta av honom, är trötta på honom, tycker att det är dags för honom att pensionera sig eller helt enkelt själva vill leda landet.
Ur ett demokratiskt perspektiv kan man hävda att det är bra med ett byte vid makten med jämna mellanrum. Makt kan korrumpera, ett land kan fastna i vissa hjulspår, det är helt enkelt hälsosamt med förändring ibland. Och naturligtvis, om samma person styr (för) länge, hur ska någon annan få erfarenhet?
Netanyahu betraktades som ung och oerfaren när han besegrade Shimon Peres och valdes till premiärminister första gången.
Snart vet vi när det blir nyval. Men det kommer att dröja innan vi ens vet vilka partier som kommer att ställa upp och vilka eventuella allianser vi kommer att se. Men det är ingen hemlighet att valet i grunden kommer att handla om ”ja till Bibi” eller ”nej till Bibi”.