Få frågor delar israeler och västeuropéer lika mycket som synen på Sexdagarskriget 1967 och återförenandet av Jerusalem. EU:s officiella linje är fortfarande att det som israeler kallar befrielsen av Jerusalem i stället är en olaglig ockupation av palestinsk mark.
Invändningen är problematisk och väcker motfrågor.
Hur kan man ockupera någonting som redan tillhör en? Jerusalem ingick i det brittiska mandatet för Palestina som var avsedd att skapa ett nationellt hem för judarna. Däremot hade det aldrig existerat någon palestinsk stat, så Jerusalem kunde orimligen vara ”ockuperad palestinsk mark”.
Än Jordanien då? Efter Israels självständighetsförklaring 1948 inledde de arabiska grannländerna ett anfallskrig med syfte att förhindra bildandet av en judisk stat. Östra Jerusalem – som i praktiken är det historiska Jerusalem – erövrades då av jordanska trupper. Men med undantag av Pakistan och Storbritannien erkände aldrig det internationella samfundet denna olagliga ockupation.
Därför kallar israelerna Sexdagarskriget för både en befrielse och en återförening av en stad som i tre årtusenden förknippats med det judiska folket.
Perioden under den jordanska ockupationen från 1949 till 1967 förtjänar en närmare granskning. Under denna tid förvägrades judar konsekvent rätten att besöka och be vid de religiösa platserna i Gamla stan, och många viktiga judiska religiösa platser skändades.
Situationen i Jerusalem skulle dock förändras drastiskt när den israeliska regeringen återtog kontrollen av östra Jerusalem 1967. I stället för att monopolisera rätten att tillbe har man värnat om en unik religionsfrihet för samtliga tre världsreligioner med anspråk på staden: judendomen, kristendomen och islam.
Man kan bara fråga sig hur denna tolerans låter sig jämföras med de heliga städerna inom islam?
För alla som värnar om religionsfrihet och mångfald återkommer således frågan: Vilken status för Jerusalem främjar dessa värderingar bäst – ett förenat Jerusalem under israelisk suveränitet, eller en framtid under en islamistisk palestinsk stat? Frågan är retorisk ställd eftersom svaret är självklart. Endast under en demokratisk israelisk stat kan Jerusalem leva upp till den öppenhet, samexistens och frihet som världssamfundet i övrigt vurmar för.
Frågan får ytterligare en intressant belysning om man även beaktar vanliga palestinska invånares åsikter i frågan. I flera undersökningar bekräftas bilden av palestinier som visserligen stöder en tvåstatslösning med en självständig palestinsk stat men som under inga omständigheter kan tänka sig bo i en sådan stat.
Detta kan verka paradoxalt, men för de palestinier som fått smaka på att leva i en öppen demokrati förefaller det sig föga lockande att bosätta sig en auktoritativ islamistisk stat. Det betyder naturligtvis inte att Israel är en mönsterstat eller att situationen i de östra delarna i Jerusalem är lika utvecklade som i den västra delen, men en öppen och enad stad är ändå den bästa lösningen för samtliga invånare.
Varför envisas då EU att kalla Östra Jerusalem ”ockuperad mark”? Är det måhända så att EU i själva verket har blivit en bromskloss i den dynamiska fredsprocess som för tillfället pågår i Mellanöstern? EU har gjort en rad historiska missbedömningar i Mellanöstern under åren. Nu krävs det mod och framsynthet för att EU inte än en gång ska ställa sig på fel sida av historien.
Ett öppet och enat Jerusalem är inget hinder för fred utan tvärtom en garanti för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern.