Enligt den hebreiska kalendern är det i dag 74 år sedan staten Israel utropade självständighet.
En vanligt förekommande missuppfattning är att detta skedde som ett resultat av omröstningen i FN:s generalförsamling den 29 november 1947, som godkände delningsplanen av det brittiska Palestinamandatet i en judisk och en arabisk del. Det beslutet var dock inte folkrättsligt bindande och innehöll därför ingen tidsplan för en konkret implementering.
Storbritannien hade vid det här laget för länge sedan tröttnat på att hålla isär de stridande parterna (i den mån de ens gjorde det), och förklarade således två veckor senare att de formellt ämnade avsäga sig mandatet den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.
Judarna tog därför saken i egna händer och utropade självständighet medan det brittiska Palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång. Staten Israel bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto-resultat av det brittiska tillbakadragandet (som ju skedde dagen därpå).
Staten bildades för att judar i sitt historiska hemland Israel utropade självständighet och gav detta ”nya” land det anrika namnet Israel. Man kan alltså säga att judarna därmed återupprättade självständighet för första gången på över 2 000 år.
Inbördeskriget mellan araber och judar som utbröt i samband med FN-omröstningen den 29 november 1947 förvandlades snabbt till ett regionalt krig när britterna drog sig tillbaka: Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon, med symbolisk hjälp från Irak och Saudiarabien, attackerade den nyutropade judiska staten på samtliga fronter.
Den tidens Mellanösternexperter var med få undantag övertygade om att de arabiska styrkorna skulle besegra Israel och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet i princip ingenting för att ingripa.
Det som förhindrade masslakten på judar var i stället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, som formellt förenades den 26 maj samma år och blev Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor). Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades, mot alla odds, slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.
Fler än 4 000 israeliska soldater dödades i detta krig, och därtill fler än 2 400 civila israeler – medan omvärlden, med ytterst få undantag, passivt tittade på.
Israels självständighetsdag föregås därför varje år av minnesdagen för alla som stupat i kampen för judisk självständighet. I den sionistiska historieskrivningen inleddes denna kamp 1860, när den judiska befolkningen i landet Israel började expandera utanför de muromgärdade städerna Jerusalem och Jaffa, först med nya bostadskvarter och så småningom med hela städer.
Antalet stupade i denna kamp är nu uppe i 24 068. Freden och säkerheten som Israel åtnjuter i dag och som har förvandlat landet till en demokratisk och ekonomisk fristad i ett hav av autokratier och fallerade stater, är alltså inte ett resultat av FN-beslut eller ”folkrätten”, som så gärna åberopas i dag: Den är köpt med judiskt blod.
Israels självständighetsdag är därför alltid en bitterljuv dag, då man firar friheten direkt efter att ha högtidlighållit alla som stupat i kampen för denna frihet. Namnen på de stupade reciteras i ett specialinsatt tv-program, som pågår oavbrutet under ett helt dygn. Så lång tid tar det att läsa upp 24 068 namn – om man gör det raskt.