President Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad har hyllats, fördömts och analyserats världen över den sista veckan. Arabiska och muslimska ledare – inte minst ledaren för det palestinska självstyret (PA), Mahmoud Abbas – varnade för våld på gatorna och satte i gång en diplomatisk kampanj mot Israel och USA. Hamasledaren Ismail Haniyeh uppmanade till en ny "intifada" av våld och terror.
Och mycket riktigt, våldsamma demonstrationer, terror- och raketangrepp mot Israel har redan inträffat.
Muslimska ledare framhåller Jerusalem som staden man hellre dör för än ger upp. I centrum av konflikten står Tempelplatsen, som muslimerna kallar Haram al-Sharif eller al-Aqsa.
Men hur viktig är Jerusalem egentligen för islam?
För att besvara den frågan måste man titta på hur islam och muslimer har förhållit sig till Jerusalem historiskt, för historien är det som formar nutiden. Om vi vill förstå Mellanöstern i dag kan vi inte ignorera historien.
Koranen, islams grundläggande skrift, nämner Jerusalem lika ofta som hinduernas skrift Mahabharata – det vill säga aldrig. Muslimerna hänvisar till sura 17:1 och Muhammeds nattliga resa till "al-masjid al-aqsa" (vilket betyder "moskén längst bort") och säger att detta handlar om Jerusalem.
Men när Klippdomen i Jerusalem byggdes år 692, sextio år efter Muhammeds död, tog man inte med sura 17:1 bland de många korancitaten på byggnadens väggar. Kopplingen mellan Jerusalem och den nattliga resan gjordes först under det efterföljande årtiondet, när al-Aqsamoskén byggdes på Tempelplatsen.
Faktum är att den kända muslimska teologen Ibn Tamiyya (1200-talet) förkastade Jerusalems heliga status och sade att det var ett påhitt av judar och kristna.
Allt detta spelar dock mindre roll eftersom den muslimska övertygelsen om Muhammeds nattliga resa är oberoende av historiska fakta. Muslimer tror att Muhammed besökte Jerusalem, punkt. Men när man tittar på hur olika muslimska regimer har negligerat Jerusalem genom historien, så kan denna – av politiska orsaker – konstruerade koppling vara en förklaring.
Varje gång Jerusalem har stått under muslimsk kontroll har förfallet satt in. I början av ummayadernas, mameluckernas och ottomanernas styre fanns ett starkt fokus på staden och många byggprojekt inleddes, bland annat de ottomanska stadsmurarna, som än i dag står runt Jerusalem.
Men allt eftersom årtiondena gick, minskade intresset. Mameluckerna lät staden stå utan murar under de 250 år som de styrde landet, vilket ledde till otrygghet och en dramatisk minskning av befolkningen.
Bilder från slutet av 1800-talet visar att Tempelplatsen mot slutet av ottomanernas styre var i stort förfall. Mark Twain skrev 1867 att Jerusalem hade "förlorat all sin forna storhet och blivit en fattig landsort”.
Under jordanskt styre, 1949–67, blev Jerusalem återigen försummat. Trots att Jordanien annekterade Västbanken, inklusive Jerusalem, förblev Amman huvudstad. Mycket påfallande besökte inga arabiska statsmän, förutom de jordanska, staden under dessa 19 år.
I stadgarna för den palestinska befrielseorganisationen (PLO) från 1964 – där målet alltså är att "befria Palestina” – nämns inte ens Jerusalem.
Det finns ett mönster som går genom hela historien: Jerusalem är bara viktig när stadeninte står under muslimskt styre. Då kan man använda den för att mobilisera massorna. Staden har litet värde i sig själv, och har därför aldrig varit huvudstad i någon muslimsk statsbildning. Det som är viktigt är att förneka andra kontrollen över den.
Detta betyder självklart inte att muslimer inte kan känna affektion för Jerusalem, men affektionen innehåller ofta ett starkt drag av förakt, eller till och med hat, gentemot andra som gör anspråk på staden.
Mahmoud Abbas uttryckte återigen detta i förra veckan, då han förnekade någon som helst judisk koppling till staden: ”[Jerusalem] är en arabisk kristen och muslimsk stad, staten Palestinas eviga huvudstad.”
När franske presidenten Macron i dagarna leder en kampanj mot Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, starkt stöttad av Sveriges Margot Wallström, ansluter de sig till en hundraårig muslimsk kampanj. Denna bygger på en politiskt motiverad konstruerad historia och drivs av hat och förnekelse av andras rättigheter.
Är detta något som västliga stater vill identifiera sig med?
Om man tänker sig att "Östra Jerusalem" – alltså det historiska Jerusalem – ska vara huvudstad i en eventuell palestinsk stat, är det för det första ohistoriskt och omoraliskt. Men det innebär förmodligen också att ett enormt kulturarv kommer förstöras; allt som kopplar judarna till Jerusalem kommer att hotas av utplåning.
Att göra östra Jerusalem till huvudstad i en palestinsk stat är därmed att belöna destruktivitet och är receptet på en fortsatt konflikt.
Trumps erkännande var modigt, men gick inte tillräckligt långt. När han erkände Jerusalem som Israels huvudstad borde han ha erkänt det Jerusalem som Israel definierar som sin huvudstad, alltså inkluderat de östra delarna.
Bara under israeliskt styre har Jerusalem möjlighet att leva upp till sitt namn och bli en fredens stad.