Den politiska högerns comeback i Israel efter det senaste parlamentsvalet har gett upphov till kraftfulla reaktioner runt om i världen. Men reaktionerna kommer inte denna gång i första hand från fientligt inställda regeringar eller politiska grupperingar på ytterkanten, utan internt från den israeliska oppositionen och stora delar av de etablerade judiska organisationerna utanför landets gränser.
Hur ska kristna Israelvänner förhålla sig till den pågående konflikten? Måste man välja sida och på så sätt bidra till polariseringen, eller finns det en annan utväg? Frågan sysselsätter för närvarande många genuina Israelvänner som blir lätt konfunderade när den nya regeringen i sina försök att reformera domstolsväsendet i stället anklagas för att urholka demokratin.
Ingenting binder samman ett folk som yttre hot, medan inre slitningar kan skada ett land mer än dess värsta fiender. Denna korta text kommer inte att ta ställning i den pågående debatten om regeringens tilltänkta reform av landets rättsväsende, utan syftar i stället till att ge bakgrund och sammanhang.
Dagens polarisering är mångbottnad men har även historiska orsaker. Den unga staten Israel dominerades länge av den sekulära arbetarrörelsen, som huvudsakligen bestod av europeiska judar. Samtidigt upplevde många av de sefardiska judarna sig åsidosatta. Valet 1977 ledde till en oväntad jordskredsseger för Menachem Begin och högerpartiet Likud. För den som har ett lite längre perspektiv kan det vara skäl att komma ihåg att även då ansågs Israels demokrati vara hotad av de krafter som hade förlorat makten.
Sedan dess har Israels valkår orienterat sig stadigt högerut, delvis som en reaktion på behovet av en ekonomisk modernisering (läs mer marknadsekonomi), men framför allt som en motreaktion till det som man upplevt som en eftergiftspolitik som varken gett fred eller säkerhet.
Den största förändringen efter det senaste valet är dock den religiösa sionismens genombrott. Den sionistiska rörelsen har nämligen alltid varit sekulär. I Theodor Herzls bok Der Judenstat från 1896, som skisserade upp bilden av en framtida judisk stat, nämns inte ordet ”Gud” en enda gång.
Inom den judiska världen har utvecklingen sedan dess varit densamma som i det kristna västerlandet, med en stark sekularisering, medan de religiösa judarna däremot ökat demografiskt. Sekulariserade judar tenderar att vara politiskt liberala medan de religiösa är mer konservativa. Härvid uppstår onekligen en spänning.
Nu ställer allt fler sitt hopp till premiärminister Netanyahu som en garanti för att landet inte ska röra sig längre högerut. Den omedelbara konflikten gäller synen på rättsväsendet, men i botten vilar en djupare oenighet om hur landet egentligen ska utvecklas och styras. Om det oberoende rättsväsendet ska slå vakt om grundläggande värderingar, vilka är sist och slutligen dessa värderingar, och hur definierar man dem i ett land som saknar en skriven grundlag?
Den centrala frågan kanske fortfarande är i vilken grad staten Israel har en speciell särart och på vilket sätt detta judiska särdag i så fall tar sig uttryck? Redan i Esters bok, för cirka 2 500 år sedan, beskrivs judarna som ett folk som har andra seder och bruk än övriga medborgare och därför väckte misstro.
Detsamma har gällt judarna under hela deras historia, trots enträgna försök både till assimilering och anpassning. Ryggmärgsreflexen är än i dag att söka omvärldens acceptans, medan andra tror att landet har en egen väg att gå.
Den pågående konflikten ger lätt nytt syre åt det växande hatet mot staten Israel. Ifall de nya anklagelserna vinner internationellt gehör har Israel många svåra år framför sig. För kristna Israelvänner gäller det då att hålla huvudet kallt men hjärtat varmt.