Vad innebär det att vara jude i dag? Hur är det att leva som jude i Sverige? Upplever du mycket antisemitism? Hur ser du på Israel? Vad känner du inför svenska regeringens agerande gentemot Israel?
Detta är inte bara frågor som jag ofta får från kristna och andra icke-judiska svenskar. Det är också saker jag tror många svenska judar funderar över.
Det blåser hårda vindar i Sverige och hela Europa för oss judar. Antisemitismen ökar överallt och den kommer från många håll. Israel behandlas som paria av stora delar av världen, samtidigt som vidriga diktaturer ignoreras av världssamfundet. Den svenska regeringen agerar ytterst fientligt mot Israel.
Vad det innebär för mig som jude är förstås en kombination av många saker. Det handlar om min syn på min judiska tradition och hur viktig den är för mig. Hur öppen jag väljer att vara med att jag är jude. Vilken självbild och vilket självförtroende jag har. Om jag är en del i en judisk gemenskap som jag känner mig hemma i. Vilken känsla och koppling jag har till Israel, och till Sverige.
Om jag är jude och svensk, och om jag ser antisemitismen öka alltmer, och om jag upplever att regering, myndigheter, polis och rättsväsende gör alltför lite för att vända den utvecklingen, hur kommer jag då att känna för Sverige?
Och om jag ser mig som jude och svensk, och om jag har starka känslor för Israel och ser landet som ett judiskt hemland som jag står upp för, hur känner jag då när regeringen i mitt Sverige behandlar Israel illa?
Detta är inga små frågor.
Det finns judar som försöker skilja på att vara jude och att stå upp för Israel. Det kan vara för att man inte tycker om den israeliska regeringens politik, det kan vara för att göra livet lite lättare för sig socialt, eller av andra skäl.
Jag menar att detta både är fel och ohistoriskt. Judisk historia och tradition kan inte skiljas från Israel, eftersom grunden för judendomen finns just där. Att på något sätt leva judiskt och fira judiska helger, med distans till Israel, går helt enkelt inte. Och att stödja Israel som stat betyder inte att man måste gilla allt dess regering gör (eller inte gör).
Mitt svar på frågorna är att vi kommer att se, och nog redan ser, en rörelse åt tre håll:
En del judar väljer att distansera sig från sin judiska bakgrund och uppväxt, för att göra det enklare för sig. Man försöker att bli ”vanliga svenskar” för att smälta in och undvika problem av olika slag.
Andra kommer att försöka fortsätta leva sina (judiska) liv: följa judiska traditioner, uppfostra sina barn judiskt, våga berätta för grannar och arbetskamrater att man är judar, stå upp för Israel och resa dit ibland, och så vidare.
En tredje grupp, som upplever att judiskt liv på sikt blir omöjligt i Sverige, kommer att flytta till Israel eller något annat land.
Detta borde oroa den svenska regeringen. Vi är ju faktiskt svenska medborgare och många av oss har bott här i flera generationer. Vi bidrar till utvecklingen av Sverige. Om vi inte känner oss trygga här, om vi känner oss alienerade, om vi känner att oresonligt hat mot oss inte tas på allvar, om vi känner att vi ska behöva skämmas för vår särskilda känsla för och kärlek till Israel, så är det allvarligt.
Regeringen måste alltså ta itu på allvar med antisemitismen. Inte bara tala om nazister, utan även om de tusentals våldsbejakande islamister i landet som är ett enormt hot mot oss judar. Det behövs ett nytt "Levande historia” riktat mot samtliga högstadie- och gymnasieelever.
Regeringen måste stödja våra judiska församlingar, så att vi inte ska behöva betala för vårt eget skydd mot människor och grupper som hatar oss.
Regeringen måste stoppa det bistånd som går till den palestinska myndigheten och som underblåser och sprider antisemitism i det palestinska samhället.
Gör man detta kommer judar i Sverige att känna sig tryggare. Vi kommer att våga leva judiskt, känna oss mer hemma i Sverige och stå upp för Israel. Det är alltså inte bara bra för oss judar, det är bra för Sverige.
Och viktigare än så – det är det rätta att göra om man bryr sig om sin judiska minoritet, styrs av moral, etik och sunda värderingar.
Jag väntar ivrigt.