Den nya svenska regeringen meddelade i veckan att den skär ner stödet till den palestinska myndigheten med mellan fyrtio och sextio procent. Beslutet var ingen överraskning, utan kan i stället uppfattas som en del av en mer allmän europeisk trend, där allt fler EU-länder nu tycks vara beredda att omvärdera sin syn på Israel–Palestina-konflikten.
Men först lite bakgrund.
Samtidigt som Israel snart firar 75 år av självständighet riktas uppmärksamheten även till ett annat jubileum. I höst har det nämligen gått 50 år sedan Yom Kippur-kriget. Det var under den stora försoningsdagen, judendomens heligaste dag, som Egypten och Syrien passade på att inleda ett omfattande överraskningsanfall mot den unga judiska staten med syfte att utradera den.
Uppsåtet misslyckades och precis som under sexdagarskriget var det i stället Israel som gick segrande ur kriget.
För EU:s relationer till Israel är årtalet 1973 lika viktig som 1948. Medan Israels självständighet självfallet hade ett brett stöd i Europa blev Yom Kippur-kriget 1973 en vändpunkt.
Studentrevolten 1968 hade skapat en stark opinion även mot Israel. Som en eftergift till de oljeproducerande arabländernas hot om repressalier ifall de europeiska länderna inte gav upp sitt stöd till Israel efter Yom Kippur-kriget, formulerade ledarna snabbt en gemensam syn i Israel–Palestina-konflikten. Det resulterade i ett starkt kritiskt dokument mot det man kallade Israels ockupation av Västbanken och Gaza.
Beslutet var alltså inte juridiskt motiverat, utan var snarare en politisk eftergift på grund av ekonomiska påtryckningar. Långt senare – närmare bestämt 1980, i den så kallade Venedigdeklarationen – skulle Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) komma att i efterhand försöka legitimera sin ståndpunkt med juridiska argument.
Det är sålunda ingen hemlighet att Europa under de senaste femtio åren haft en starkt pro-palestinsk politisk hållning. Men under de senaste åren har EU närmat sig Israel på flera andra plan. Samarbetet mellan EU och Israel är i dag mer omfattande än någonsin. Men även omvärlden har förändrats.
Under Yom Kippur-kriget var Israel fortfarande ett utsatt u-land med en stark socialistisk framtoning. I dag är Israel en modern politisk, ekonomisk och militär stormakt, som i University of Pennsylvanias världsmaktsindex rankas som en av världens tio mäktigaste stater.
Israel bedriver fortfarande en omfattande handel med Europa, men i dag är Europa minst lika beroende av Israel som Israel är av Europa. Utan israelisk högteknologi skulle Europa helt enkelt stanna. Med upptäckten av israelisk naturgas i Medelhavet är landet plötsligt även en viktig framtida energiexportör när den ryska oljan måste ersättas.
Lägg till det Israels tysta diplomati och säkerhetssamarbete med en rad viktiga länder i Europa, och bilden ser betydligt annorlunda ut än 1973.
Den avgörande skillnaden är inte endast begränsad till relationerna mellan Israel och Europa utan lika mycket till relationerna mellan Israel och den övriga världen. I takt med att Israel har slutit diplomatiska förbindelser med en rad tidigare fientliga muslimska länder blir det desto svårare för EU att ställa sig utanför det diplomatiska närmandet.
På en resa till Bryssel nyligen fick jag bilden bekräftad, av en europeisk union som sakta men säkert håller på att omvärdera sin Israelpolitik. ”Vi har aldrig haft närmare förbindelser med Israel”, förklarade då en högt uppsatt EU-tjänsteman. Samtidigt medgav han att Palestinas stödtrupper inom EU blir allt färre.
I Bryssel har man med stort intresse noterat att det nuvarande EU-ordförandelandet Sverige, som förr var en av banérförarna för en palestinsk stat, i stället skurit ner Palestinabiståndet.
Den dag en svensk regering är beredd att omvärdera sin Palestinapolitik är det definitivt någonting nytt på gång i Europa!