Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Premiärminister Netanyahu har gjort mycket gott för sin nation, och förtjänar att polisen och rättsväsendet gör sitt jobb i stället för att han döms på förhand och avskrivs, skriver Roar Sörensen. Foto: Manuel Balce Ceneta / TT

För tidigt att räkna ut Israels store mästare i "come back"

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 7 mar 2018

Benjamin Netanyahu är den statsminister i Israel som har suttit längst vid makten i en sammanhängande period; över nio år. Om den nuvarande regeringen skulle lyckas sitta perioden ut, skulle han till och med slå David Ben Gurions totala tid på tolv och ett halvt år. För att det skulle kunna ske måste han sitta till i juli nästa år, och det finns flera saker som tyder på att det inte kommer att hända. Genomsnittsperioden för en regering i Israel ligger på runt två och ett halvt år, statistiskt sett borde regeringen alltså bytas ut ungefär nu.

En av faktorerna som kan tvinga bort Netanhyau från statsministerposten är utredningarna som pågår mot honom. Netanyahu är under utredning för fyra olika saker som inkluderar korruption på olika plan. Han säger att undersökningarna ”inte kommer att leda till något eftersom han inte gjort något fel”. Men nu har flera av hans närmaste rådgivare och administratörer lovat att vittna mot honom i utbyte mot en mildare dom.

För statsminister Ehmud Olmerts del var det just i en sådan situation han valde att avgå från sin post. Men Neta­nyahu har inga sådana planer. Han säger att det hela är ett försök från vänstersidan, som inte lyckas vinna i valen, att byta ut statsministern via en ned­svärtnings­kampanj.

Men Netanyahus regering har också utmaningar, och som väntat gäller det området stat och religion. Den säkerhetsfokuserade och ekonomiskt liberala tänkaren Neta­nyahu har alltid förespråkat en center-höger-koalition bland annat för att undvika regeringskriser i förhållande till fredsprocessen och det ekonomiska området, vilket skulle ha skett om han i stället hade valt att samarbeta med Arbetarpartiet (Zionist Union).

På högerkanten finns det ultrasekulära partiet Israel Beiteinu, och där finns också de ultraortodoxa religiösa partierna. Flera av koalitionspartierna, såsom Israel Beiteinu, Kulanu, Habyit Hayehudi och delar av Likud, anser att de ultraortodoxa partiernas ”utpressning” gått över styr den här perioden. Nu har det återigen blivit kris om inskrivningen av ultraortodoxa i armén.

På vänstersidan har man redan förklarat Netanyahus dagar som räknade. Det kan vara för tidigt, men just nu ser det inte ljust ut för hans del. Det rapporteras om ett begynnande uppror mot statsministern i hans eget parti, men ingen vågar stå upp och utmana honom. Det skulle heller inte tas emot väl av Likuds väljare – det är inte rätta sättet att byta ledare inom det partiet.

Skulle det bli regeringskris, är det sannolikt att Netanyahu försvinner ut ur bilden. Likud har inte råd att ställa upp till val med en ledare som hela tiden kallas in till polisförhör. Det ligger med andra ord starkt i Netanyahus intresse att även den här regeringskrisen avvärjs. De närmaste dagarna kommer att visa om han fortfarande har tyngd och tillit nog att pressa partierna till att kompromissa.

Om Netanyahu försvinner, finns det ingen uppenbar arvtagare till statsministerposten, oavsett parti. Namn som nämns från Likud är Gidon Saar, Yuli Edel­stein och Israel Katz. Från oppositionen finns Yesh Atids ledare Yair Lapid och Zionist Union’s Moshe Gabay. Ingen av dem har den politiska tyngden som sätter agendan framför debatten; alla saknar internationell status, och bara Lapid kan mäta sig med Netanyahu som kommunikatör.

Men förutom kommunikationsförmåga var Netanyahu själv ganska blank när han kom till makten första gången 1996, och det är i hög grad statsministerposten som ger politisk tyngd. Det viktigaste är vilka principer, vilken politisk kultur, och vilken ideologi en ny ledare bidrar med.

Netanyahu har satt säkerheten först och varit försiktig med att vidta större åtgärder. Han har varit stor i orden, men hållit tillbaka i handling. Det har gett Israel relativ ro, men runt omkring har fiender rustat upp. Netanyahu är förutom allt detta en pragmatiker; hans ideologi och principer är förhandlingsbara om det kan finnas en annan farbar väg.

Kanske är tiden inne för att byta ut Netanyahu. Kanske tjänar Israel på nya krafter, ny fräsch insikt, och andra metoder, men det bör i så fall ske på rätt sätt. Det skulle vara tråkigt om ett sådant byte skulle äga rum som ett resultat av en anti-Netanyahu-kampanj.

Den sittande statsministern har gjort mycket gott för sin nation, och förtjänar att polisen och rättsväsendet gör sitt jobb i stället för att han döms på förhand och avskrivs.

För övrigt är Netanyahu känd i Israel som en mästare i come back.

Om Netanyahu försvinner, finns det ingen uppenbar arvtagare till statsminister- posten, oavsett parti.

Svenska kyrkan försvarar ny tolkning

Bibeltext. Berättelsen om David och Jonatan kan ha handlat om en parrelation. Det hävdar Cristina Grenholm, kyrkosekreterare vid kyrkokansliet och samordnare av...

Hur kan vi se på när antisemitismen tilltar?

Ledare Judar i Europa Hela 90 procent av judarna i Europa anser att antisemitismen har tilltagit de senaste fem åren. De alarmerande siffrorna presenteras i en ny studie...