Under en av våra resor till Israel besökte vi en kibbutz som under 1940-talet även dolt en hemlig underjordisk vapenfabrik. Detta var före 1948 – det moderna Israel hade inte utropats än och britterna styrde.
Vapenfabriken låg under kibbutzens tvätteri. En av de stora tvättmaskinerna hade en snillrik funktion: den kunde vridas åt sidan och under den doldes en smal spiraltrappa ner till fabriken.
Britterna hade en militärbas väldigt nära kibbutzen. De lämnade till och med in sina kläder för tvätt i kibbutzens tvätteri, men upptäckte aldrig fabriken med dess hemliga ingång. Vår guide berättade att man kallade britterna för elefanter. De var stora och kraftfulla och gav ett mäktigt intryck – men de kunde samtidigt inte se vad som försiggick mitt framför deras näsor.
Jag tänker på detta spännande besök när jag ser vad som hänt den senaste veckan. Ibland ser vi något positivt, eller flera positiva saker, ske och vill sätta in dem i ett sammanhang. Vi kan då frestas att bli alltför positiva. Vi glömmer vad som finns mitt framför näsan på oss.
Det är inget märkligt med det, det är så vi människor fungerar. I grunden är det förstås bra att kunna tolka saker positivt, att se det som trender som leder åt rätt håll. Men vi ska för den skull inte undvika dagens verklighet, nuet.
Israel har haft det ganska lugnt inom landet och kring sina gränser ett tag nu. Hotet från Iran finns ju ständigt där – även om större delen av västvärlden och USA:s ledare inte verkar se det.
Men den senaste veckans händelser påminner oss om att det mesta är sig likt för Israel och den judiska världen.
Återigen attacker från Gaza in mot civila i Israel; enbart under fredagskvällen föll 36 raketer. Nya oroligheter i Jerusalem, där bland annat arabiska ungdomar överfaller och misshandlar ultraortodoxa judar. USA är nära att åter ansluta sig till kärnavtalet med Iran. Och i Frankrike slipper en mördare straff efter ett brutalt mord på en judisk kvinna.
Raketerna från Gaza och oroligheterna i Jerusalem borde inte komma som en överraskning. Ändå verkar det göra det för många världen över.
Mahmoud Abbas har utlyst palestinskt parlamentsval den 22 maj. Hans rörelse är splittrad och försvagad, medan Hamas står enat och starkt. Beskjutningen är Hamas sätt att visa musklerna inför valet, att visa var de står i relation till Israel. Abbas kommer att förlora valet, han lär därför leta efter ursäkter att skjuta upp det. Detsamma gäller det planerade presidentvalet i juli.
Israel har länge försökt påverka Joe Biden att inte avsluta sanktionerna mot Iran och återansluta till kärnavtalet, men man har talat för döva öron. Denna vecka reser flera av de israeliska militära topparna till Washington för att göra ett sista försök att påverka. Det går tydligen inte på politisk nivå, men Israel hoppas att de professionella i USA – de som kan den militära och säkerhetsmässiga sidan – ska lyssna och kunna påverka Joe Biden.
Mossads chef, Yossi Cohen, och den nationella säkerhetsrådgivaren, Meir Ben-Shabbat, ska nu träffa sina amerikanska motsvarigheter. Israels ÖB, Aviv Kochavi, skulle också ha rest men stannar i Israel på grund av säkerhetssituationen.
Sarah Halimi, en 65-årig judisk kvinna i Paris, mördades för fyra år sedan av sin 27-åriga granne, Kobili Traoré. Han bröt sig in i hennes lägenhet medan hon sov, slog henne, krossade hennes skalle och slängde ner henne från balkongen. Grannar hörde hur han upprepade gånger skrek, ”Allahu Akbar” och ”Jag dödade den Satan”.
I december 2019 friades Traoré från ansvar i en domstol. Han hade använt cannabis, fått en psykotisk attack och var därför inte ansvarig för sina handlingar. Den judiska världen var chockad. Domen överklagades, men nu i dagarna har den fastställts av Högsta domstolen. Vi är återigen i chock.
Så – allt är som vanligt. Hotet och hatet mot judar fortsätter, såväl verbala som fysiska attacker sker i Israel och i diasporan. Världen verkar inte bry sig särskilt mycket. Allt är som vanligt.