Var ständigt vakna och be om kraft att undfly allt som ska ske och kunna bestå inför Människosonen.
Lukasevangeliet 21:36

Världen idag

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talar vid en mediakonferens i Bryssel den 11 december. Foto: Virginia Mayo / TT

Europas diplomatiska krig

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 20 dec 2017

Knappt två veckor efter president Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kan vi lugnt konstatera att varningarna om en tredje intifada, blodbad och jordens undergång har varit aningen överdrivna. Visst har vi sett gatuprotester i Israel och i den muslimska världen och runt om i Europa, där man bränt amerikanska flaggor och ropat antisemitiska slagord. Men i konfliktens epicentrum, Jerusalem, har det ännu varit förhållandevis lugnt. Efter fredagsbönen två dagar efter Trumps utspel var det enligt lokala källor fler journalister än demonstranter som samlats till de utlysta protesterna vid Damaskusporten i Jerusalem. Det fanns dock inget blodbad att rapportera om.

På många håll i världen, som i Kanada och Australien, har reaktionerna varit mycket återhållsamma. I andra länder, som i Indien, har man helt och hållet avhållit sig från att kommentera utspelet. När de 57 islamiska staternas samarbetsorganisation OIC i fredags föreslog att man gemensamt skulle erkänna östra Jerusalem som Palestinas huvudstad, meddelade Ryssland, Kina och Indien att något sådant beslut inte är att vänta från deras sida. Det som undgått de flesta är att Ryssland redan i april erkände västra Jerusalem som Israels huvudstad utan att det föranledde några protester eller tidningsnotiser.

I en kolumn i brittiska The Guar­dian beklagade sig den starkt pro-palestinska skribenten Robert Fisk över att OIC i praktiken har förlorat sin betydelse och i dag påminner mera om Tsar­ryssland före revolutionen än en relevant intresseorganisation. De islamiska länderna, som ännu under sjuttiotalet kunde styra västvärldens politik mot Israel med hjälp av sitt oljevapen, står i dag rådlösa inför USA:s agerande. Fisk noterar att i stället för att enas om en gemensam strategi mot USA eller Israel är man fullt upptagen med att kriga mot varandra.

På samma gång aviserar flera afrikanska länder att det kan bli aktuellt med ambassadflytt till Jerusalem de närmaste månaderna, efter att relationerna till Israel klart har förbättrats under de senaste åren. På många håll i Afrika känner man en större värdegemenskap med den judiska staten Israel än med det postkoloniala Europa, som medvetet försöker påverka de afrikanska ländernas inrikespolitik genom att sätta egna villkor för sin biståndspolitik.

Även bakom den eniga EU-fasa­den i Bryssel finns det en stark kritik mot EU:s diplomatiska krig mot Israel och en förståelse för USA:s agerande. Det är framför allt i länder som tidigare levde bakom järn­ridån. De känner en större historisk tacksamhetsskuld till Washington än till Bryssel för att de i dag lever i frihet.

– Det var hos den gamla kommunistiska säkerhetspolisen i Moskva, Prag och Bukarest som de gamla PLO-rävarna fick sin skolning, förklarar en tjeckisk kollega för mig.

– När vi äntligen återfick vår frihet var det därför inte svårt att välja sida även i Mellan­östern­konflikten, tillägger han.

Efter president Trumps erkännande av Jerusalem lyckades Ungern stoppa ett planerat utspel av EU:s utrikesansvarige Federica Mogherini, som ville fördöma beslutet i hela EU:s namn. Nu fick hon i stället göra det i egenskap av EU:s utrikesansvarige, en klar prestigeförlust.

Det var inte Mogherinis förtjänst att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu blev inbjuden till Bryssel förra veckan. Det var för övrigt första gången på 22 år som en israelisk premiärminister satt vid samma bord som sina europeiska kollegor. Inviten kom i stället, trots högljudda protester från EU:s tjänstemannakår i Bryssel, från Litauens regering.

Faktum kvarstår. Vid sidan av de totalitära islamiska staterna runt om i världen är det Europeiska unionen som i dag leder det diplomatiska kriget mot den judiska staten. Uttalandet kan kännas lika chockerande som det är sant.

Samtidigt som EU:s medlemsstater mer än gärna tar emot krishjälp från Israel för att förhindra nya terrordåd i Europa, driver man en målmedveten diplomatisk kampanj för att försvaga och isolera den judiska staten. Detta sker dels genom en ekonomisk krigföring som vill strypa levnadsvillkoren för judar bosatta i Judeen och Samarien, samt genom att man okritiskt finansierar den palestinska myndigheten med miljardbelopp. Det är samma palestinska myndighet som i dag namnger gator och torg efter dömda palestinska terrorister, kallar judar för apors avkomma i sina skolböcker, och sedan betalar ut saftiga pensioner till anhöriga till de terrorister som dristar sig att mörda israeliska judar.

I en kolumn i Jerusalem Post i veckan beskrev den israeliska journalisten Caroline Glick i detalj hur EU finansierar namngivna anti-israeliska grupper inne i Israel med tiotals miljoner euro för att försvaga den sittande regeringen. Detta efter att man tidigare med alla medel hade försökt hindra valet av Netanyahu, men misslyckats. I dessa tider, när man undersöker Rysslands eventuella inflytande i det amerikanska presidentvalet, har det där­emot varit förvånansvärt tyst om EU:s försök att påverka utgången i det israeliska valet för snart tre år sedan.

Inför julhelgen, när våra tankar går tillbaka till julkrubban i Betlehem, finns det all anledning att fundera på denna märkliga obalans i den europeiska utrikespolitiken i Mellanöstern. Men om EU, som många historiker menar, är den ideologiska arvtagaren till den gamla romerska ockupationsmakten, kan man kanske bättre förstå antipatin mot dagens judiska stat.

Det var ju det romerska imperiet som, efter att ha jämnat det judiska templet med marken, genomförde ett regelrätt folkmord i Judeen och Galileen samt fördrev de resterande judarna ut ur sitt hemland 135 e.Kr. För att ytterligare förödmjuka det judiska folket gav man provinsen ett nytt namn, Palestina, efter judarnas historiska ärkefiender filistéerna. I dag är Europeiska unionen den största ekonomiska bidragsgivaren till denna palestinska myndighet, samtidigt som man fortfarande aktivt motarbetar den judiska staten.

En målmedveten diplomatisk kampanj för att försvaga och isolera den judiska staten.

Tommy Dahlman får nytt jobb som marknadschef

Nyheter Media. Förkunnaren och tv-profilen Tommy Dahlman blir marknadschef i Divine Favour Mission (DFM), en missionsorganisation grundad av förkunnaren Mattias...

Grönsiskan bubblare i årets fågelräkning

Vardag Djur. Talgoxen är åter igen i topp när svenskarna för 15:e året i rad räknar vinterfåglar vid landets fågelmatningar. Årets överraskningar är grönsiskan...

Korset är stötestenen än i dag

Serie För apostlarna var skapelseordningen, Skrifterna, Jesus och hans undervisning den samlade kunskapen om Gud som skulle bevaras och överföras till Jesu...

”Han är ju min pappa, även om han har gjort något dumt”

Närbild Fängelse. I Norge beräknas att omkring 9 000 barn och unga har en förälder i fängelse. Erfarenheten av chatt-tjänsten ifengsel.no visar att många unga bär på...

Tusentals svenskar lyssnar på podd om sekter

Media. Sektpodden är en av Sveriges populäraste poddar. Varje torsdag kommer ett nytt avsnitt med psykoterapeuten Rigmor Robèrt i samtal med Emma Gembäck,...

Sorg i Salem efter 20-åriga Hannas bortgång

Nyheter Hawaiiolycka. Den senaste veckan har många människor mötts för att sörja tillsammans i Salemkyrkan i Vänersborg. Detta efter att en av församlingens ungdomar omkom...

Korset är stötestenen än i dag

Serie För apostlarna var skapelseordningen, Skrifterna, Jesus och hans undervisning den samlade kunskapen om Gud som skulle bevaras och överföras till Jesu...

Att vara nöjd med sin situation och tillvaro har nästan blivit något fult.

Ungkrönika ”Nöj dig inte med mindre, nöj dig med mer”. Citatet är en reklamslogan från ett telefoniföretag för några år sedan, och jag tycker att det är rätt...