Vi närmar oss slutet på året och då brukar det vara dags för summeringar av året som gått. Låt mig därför i korta drag beskriva hur jag ser på Israels utveckling och den omvärld man lever i, och kanske något om vad vi kan förvänta oss framöver.
Det är mest naturligt att börja med det israeliska nyvalet den 1 november. Vi ser just nu hur Benjamin Netanyahu formar sin nya regering efter segern i valet. Trots en tydlig majoritet för hans koalition har det tagit lång tid. Man kan fråga sig varför, men det enkla svaret är detsamma som i Sverige efter det svenska valet: alla partier i den vinnande majoriteten bevakar sina intressen och är måna om att få ut så mycket som möjligt, både i praktisk politik och i ministerposter.
Netanyahu har mycket att ta hänsyn till. I Sverige fokuserar vi mest på inrikespolitik, inte minst i dessa oroliga tider med inflation, skenande elpriser och höjda bolåneräntor. Ja, kriget i Ukraina ger oss en internationell dimension, men förutom vårt engagemang där tror jag att den svenska regeringen kommer att ligga lågt eller vara mer passiva i internationella frågor.
I Israel är verkligheten en helt annan. Utrikespolitik är inrikespolitik. De israeliska väljarna bryr sig naturligtvis väldigt mycket om plånboks- och välfärdsfrågor, konstigt vore det annars. Men konflikterna med omgivande arabländer, hoten från Iran och deras vänner inom exempelvis Hizbollah och Hamas, situationen i Syrien och alla andra svåra frågor i närområdet, spelar mycket stor roll när israelerna går till val.
Det är då inte konstigt att Netanyahu är stark. Han har levererat på ett sätt som hans konkurrenter inte kunnat göra. Vare sig det handlat om ekonomiska liberaliseringar eller det starka försvaret av Israel, både militärt och på det internationella planet, så utklassar han alla andra partier och partiledare. Detta är förstås svårt att smälta för Yair Lapid och de andra utmanarna som premiärminister, men väljarnas utslag är tydligt.
Nu har Netanyahu en tydlig majoritet, men samtidigt är den bräcklig. En del av hans partner står för extrema åsikter jämfört med Netanyahu och Likud, och han har en svår balansgång att gå. Vissa poster i regeringen kommer han att se till att hålla väldigt nära sig själv, precis som Ulf Kristersson gjort i Sverige; andra släpper han.
Det blir spännande att se om han lyckas hålla samman sin regering – Netanyahu, alltså.
Kanske har ni redan läst en hel del kritik av Netanyahu och hans nya regering? Det kunde man förvänta sig, det kom som ett brev på posten (om nu brev fortfarande kommer …). I stora delar av världen, även i Sverige, tycker man generellt sett illa om Netanyahu.
USA är Israels viktigaste allierade, även om man tidvis tycker väldigt olika. Netanyahu och Biden går långt tillbaka i tiden; de lärde känna varandra redan för 40 år sedan då Netanyahu arbetade för Israel i Washington. De känner alltså varandra väl, men tycker ofta väldigt olika, och Netanyahus diplomatiska skicklighet kommer att prövas de närmaste åren.
Detsamma gäller relationen med Ryssland, som är mycket känslig. Israel måste ta hänsyn till läget i Syrien, där både Iran, Hizbollah och IS strider, och det är då viktigt med någon form av relation med Ryssland – trots Putins krig i Ukraina. En svår balansgång, men om någon klarar det så är det Netanyahu.
Någon vi inte behöver lyssna på är palestiniernas ledare Mahmoud Abbas. Han kritiserar förstås israelernas val och säger att det kan bli krig. Det säger han alltid. Men en ledande antisemit, som i praktiken är diktator och uppfostrar sitt folk till antisemiter, är ingen som vare sig Israel eller vi andra behöver ta på allvar.
Jag önskar er alla ett gott slut på år 2022 – måtte det kommande året bli bättre för oss alla.