Om bara några veckor, den tjugofjärde juli, uppmärksammas en viktig märkesdag i den israeliska statens historia. Men i stället för pompa och ståt, som under 100-årsjubileet av Balfourdeklarationen, kommer årets högtid att uppmärksammas i betydligt mindre festliga former.
Brittiska Palestinamandatet, som kodifierade San Remo-resolutionen från 1920, utlovade ett nationellt hem för judarna i Palestina. Men när det judiska folket mest av allt skulle ha behövt en sådan fristad, svek britterna sina åtaganden genom att stänga dörren till Palestina och stoppa all judisk invandring. Först 1948, med en decimerad befolkning på sex miljoner, kunde den utlovade judiska staten bli en verklighet.
Den katastrofala MacDonald-vitboken från 1939 blev den sista spiken i dödskistan för det utlovade nationalhemmet för judarna. Vitboken kom till samma år som mörka skuggor drog in genom Europa. Hitler hade invaderat Österrike och Sudentenland redan 1938 och flera hundratusen judar var instängda i Nazi-ockuperade delar av Europa utan möjlighet att hitta en fristad varken i Palestina eller någon annanstans i världen. När världens ledare samlades i Evian i juli för att om möjligt lösa den judiska flyktingkrisen avstod samtliga länder från att ta emot några nya judiska flyktingar. Dominikanska republiken var det enda undantaget men motiven var allt annat än humanitära. Landets diktator ville helt enkelt importera några tusen europeer till landet för att blanda upp den mörkhyade ursprungsbefolkningen. Ifall den brittiska regeringen i stället hade levt upp till sina förpliktelser i Palestinamandatet hade judarna haft en självklar fristad, Eretz Israel, det utlovade förlovade landet.
När man i dag diskuterar orsaker till Förintelsen nämns det brittiska sveket mera sällan. MacDonald-vitboken är dock fortfarande ett mörkt kapitel i den brittiska historien och därför planeras inga stora festligheter i London. I dag har Storbritannien nämligen en regering som står mycket nära den judiska staten och därför anses det aningen opassande att uppmärksamma denna besvärliga fläck i den annars så skinande brittiska skölden.
Frågan hur enskilda länder bearbetar mindre heroiska perioder av sin historia är inte lätt. Än har man progressiva världsförbättrare som vill göra sig kvitt historiens orättvisor genom att stjälpa statyer och radera namn från historien, medan andra helt blankt vägrar att erkänna några fel. Således har varken tidigare Sovjetunionen eller dagens Ryssland bett om förlåtelse för kommunisttidens massmord. I Polen är det fortfarande obekvämt att medge att pogromer mot judar ägde rum i landet flera år efter Förintelsen.
Men man kommer inte någon vart med att enbart peka finger. När Israels tidigare utrikesminister Israel Katz beskyllde alla polacker för att insupa antisemitismen med modersmjölken förbättrade det knappast landets diplomatiska relationer. Ingen vinner heller på en ny diplomatisk kris mellan dagens Storbritannien och Israel. Men den kristna traditionen ger ändå en fingervisning om att erkännande av skuld inte behöver vara en svaghet utan en styrka för att kunna gå vidare. Flera världsledare har genom åren öppet bett om förlåtelse för historiska orättvisor eller felaktiga beslut utan att förlora ansiktet.
Men lika viktigt som att erkänna historiska misstag är det att lära sig av samma misstag. Hundra år efter undertecknandet av det Brittiska Palestinamandatet hotas judarna fortfarande av utplåning. 2022 är inte 1939 men de existentiella hoten mot judarna består. I dag kommer detta hot från en islamistisk diktatur i Iran. Det bästa sättet för britterna att hedra utfästelserna till det judiska folket för hundra år sedan är därför att stå upp för den judiska staten Israel i dag.