Det är nu 125 år sedan den första internationella sionistkongressen ägde rum i Basel i Schweiz. Den drivande kraften bakom kongressen var den österrikisk-ungerske journalisten Theodor Herzl, vars vision om en modern judisk stat genast började omsättas i handling: det sionistiska projektet.

När staten Israel utropade självständighet ett blott halvsekel efteråt benämndes Herzl officiellt som ”den judiska statens andlige far” i självständighetsförklaringen.

När man går runt i västra Jerusalem påminns man emellertid gång på gång om att delar av staden byggdes flera årtionden innan den första internationella sionistkongressen. Redan 1860 hade den judiska befolkningen i landet Israel vuxit sig så stor att man tvingades bygga utanför stadsmurarna, ett nästan otänkbart problem blott hundra år tidigare.

Tiotusentals judar från Östeuropa, Kurdistan och Jemen immigrerade under slutet av 1800-talet, vilket innebar en fördubbling av den judiska befolkningen på bara tjugo år. Dessa människor motiverades inte av Herzl; han var helt okänd för dem. De var, liksom, sionister utan att veta om det.

”Om ni vill det, är det inte en dröm”, lyder Herzls kända maxim. Citatets originalspråk är tyska, men på hebreiska brukar det översättas: ”Im tirtzu, en zu aggada.” Ordet aggada betyder dock inte dröm, utan är en benämning på en viss genre av homiletisk bibeltolkning. I modern hebreiska har ordets betydelse expanderat så att det inte bara omfattar religiösa amsagor, utan alla påstådda osanningar.

Genom en av historiens många ironier har Herzls citat därför fått en djupare dimension på hebreiska, eftersom drömmen som han manade judarna att förverkliga enbart med hjälp av viljan var just aggada, den urgamla judiska drömmen, amsagan, det tvåtusenåriga hoppet om självständighet som omnämns i Israels nationalsång ”Hatikvah”.

Den sionistiska drömmen var alltså en verklighet långt innan den väckte Herzls nyfikenhet och fångades i hans nu så kända aforism. Hans genialitet låg inte i att han uppfann den sionistiska visionen, utan i att han hittade ett nytt sätt att påpeka att den hade funnits där hela tiden.

Att förespråka denna idé var revolutionerande på sin tid. Herzl avfärdades av både judar och icke-judar oavsett religiös och politisk färg som en clown eller en galning, eller både och. Han dog utarbetad när han bara var 44 år gammal, sju år efter den första sionistkongressen.

De som smittades av hans dröm avfärdades sammalunda. Oddsen var länge så höga att sionismen uppfattades ha mer gemensamt med psykopatologin än med politiken.

Det dröjde flera årtionden innan omvärlden (liksom merparten av judenheten) började förstå att Herzls dröm var på allvar, men än i dag är den långt ifrån rumsren i de flesta finare sammanhang. Att kalla sig för en sionist är alltjämt ett enkelt sätt att väcka bestörtning och förskräckelse.

Ironiskt nog uppfattas det ofta som precis lika bakvänt som att vara religiös. (Det uppfattas rent av lite som att man vore religiös på något sätt, Gud bevare oss!)

Att sionismen har lyckats behålla sitt chockvärde så här 125 år senare är kanske det säkraste tecknet på att den judiska drömmen inte har förlorat något av sin relevans under årens gång. Det är trots allt en mycket anspråksfull ståndpunkt, laddad med långtgående implikationer om vad som är rimligt att förvänta sig från både judar och icke-judar i Guds värld.

Antingen blir man berörd, eller också blir man illa berörd. Få förblir dock neutrala.