Jag skriver denna artikel dagen före det israeliska nyvalet, men när du läser den har valet ägt rum och vi har ett resultat. För femte gången på knappt fyra år röstar israelerna och utfallet är, som alltid, osäkert. Opinionsundersökningar pekar åt olika håll.

Jag sätter en ära i att inte tala om för israelerna hur de ska rösta eller agera, eller recensera deras beslut. Eftersom jag inte är israelisk medborgare vore det ganska förmätet. De lever i en verklighet och en omvärld som jag inte till fullo kan förstå, och som jag som boende i Sverige inte behöver ansvara för. Men några allmänna reflektioner kanske ändå är på sin plats.

Återigen står två block emot varandra och återigen, liksom de i senaste valen, handlar det väldigt mycket om Bibi Netanyahu. Den israeliska allmänheten är delad, liksom de politiska partierna. Ingen är neutral, alla verkar ha sin åsikt klar: Man tycker om honom, eller tycker väldigt illa om honom. I själva verket bildades regeringen efter det senaste valet på enbart en gemensam fråga: vad som helst utom Netanyahu. Nästan allt annat var man djupt oense om.

Israel har enorma utmaningar. Mycket kring framtiden är osäkert. Israel är en framgångssaga, något annat kan knappast hävdas. Man har byggt upp en judisk och demokratisk stat som överlevt svåra krig och andra angrepp, landets befolkning ökar kraftigt, forskning och näringsliv utvecklas positivt och befolkningen har också en positiv syn på framtiden.

Samtidigt är landet på många sätt splittrat, de ekonomiska skillnaderna är stora, välfärden har stora brister, och man är omgiven av fiender och en mycket komplex situation. Konflikten med palestinierna är inte på agendan, och har inte varit så på länge. Detta eftersom det inte finns någon partner på andra sidan, oavsett vad stora delar av världen anser, samtidigt som de inte utgör något existentiellt hot. Då finns det annat som är mycket svårare.

Ta bara situationen i Syrien, med Ryssland, Iran och Hizbollah på plats. Israel har inget intresse av att blanda sig i kriget i Syrien, men hur ska man agera? Alla staters främsta uppgift är att skydda sin egen befolkning och sina gränser, så vad gör man om Iran skickar högteknologiska vapensystem genom Syrien till Hizbollah i Libanon? Samma Iran som levererar långdistansraketer till Ryssland som används mot Ukraina? Man behöver någon form av relation med Ryssland, samtidigt som man absolut inte kan lita på Ryssland. Detta är mycket svårt, för att uttrycka sig milt.

Israel behöver kloka politiska och militära ledare, kanske mer än någonsin. När befolkningen vaknar dagen efter valet, vaknar man till samma komplicerade verklighet som några dagar tidigare. Man vaknar troligen också till en osäker inrikespolitisk situation. Både befolkning och ledare måste hitta ett sätt att respektera varandra, se vad som är allra viktigast för Israel som stat, och ha en annan och bättre ton mot varandra. Oavsett vilken regering Israel får måste både regering och opposition tänka på vilket språk och vilken retorik de använder mot varandra.

Detta gäller för all del inte bara Israel, vi ser en hel del övertramp i Sverige. Men det är ju ingen tröst. Israels styrka, motståndskraften mot olika hot och utmaningar, bygger till stor del på solidaritet. Man står tillsammans under exempelvis krig och katastrofer. Min förhoppning är att vi efter valet får en situation där olika ledare och grupper visar respekt för varandra, även om de tycker olika.

Att Israel fortsätter att vara en framgångssaga, det är jag säker på.