När USA:s president Donald Trump presenterade sin fredsplan för en lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna den 28 januari, dröjde det inte många minuter innan Sveriges utrikesminister Ann Linde började protestera. Fredsplanen ”lever inte upp till Sveriges krav”, deklarerade hon myndigt, och påstod vidare att den strider mot folkrätten och mot FN:s resolutioner.

”Vi stöder en förhandlad tvåstatslösning, fast förankrad i internationell rätt, med Israel och Palestina som lever i fred och säkerhet med Jerusalem som huvudstad i båda staterna”, skrev hon på engelska på Twitter.

När Linde två veckor senare presenterade regeringens utrikesdeklaration, nämnde hon inte Trumps fredsplan, men upprepade att Sverige verkar för en lösning ”baserad på folkrätten där två stater kan leva tillsammans i fred och säkerhet”.

Att kritisera Trumps fredsplan och samtidigt påstå sig värna om folkrätten och en tvåstatslösning är, som alla vet, inte särskilt kontroversiellt. Men i Ann Lindes älskade ”Palestina” råder en annan regelbok.

Förra fredagen deltog 20 representanter för den Palestinska myndigheten i en fredskonferens i Tel Aviv med temat ”Ja till fred, nej till annektering”. Bakom konferensen låg en organisation som kallar sig ”Det israeliska fredsparlamentet”, bestående av pensionerade politiker på vänsterkanten och företrädare för Israels arabiska befolkning.

Organisationen är mycket kritisk till Trumps fredsplan och förespråkar en förhandlad tvåstatslösning, fast förankrad i internationell rätt och så vidare, och så vidare, och så vidare, det vill säga samma välkända ståndpunkter som Ann Linde brukar framföra så fort tillfälle ges.

Dessa ståndpunkter tilltalade uppenbarligen de 20 ovannämnda representanterna för den Palestinska myndigheten, som därför tackade ja till en inbjudan att delta i konferensen. Fantastiskt, eller hur? Israeler och palestinier, hand i hand i Tel Aviv för att protestera mot Trumps fredsplan!

Den palestinska delegationens deltagande väckte emellertid mycket starka reaktioner i det palestinska samhället. Att beblanda sig med ”sionister” – det vill säga israeler – betraktas nämligen som landsförräderi, då man därigenom anses ”normalisera” Israel.

Till och med att protestera mot Trumps fredsplan, om det görs tillsammans med israeler, betraktas alltså som ett brott mot den palestinska nationen.

I stället för bifall och glada tillrop riktades därför hat och hot mot de palestinska deltagarna när deras närvaro vid fredskonferensen i Tel Aviv blev känd.

En av deltagarna, Hamdallah Hamdallah, valde som en konsekvens av protesterna att avgå från sin post som borgmästare i samhället Anabta på norra Västbanken.

Givetvis motsätter sig inte alla palestinier normala relationer med israeler, men varje gång – varje gång – en sådan normal relation uppmärksammas i palestinska medier, är resultatet det samma: hat och hot.

Att bjuda in israeler till sin sons bröllop betraktas som landsförräderi. Att rädda livet på israeler efter en terroristattack resulterar i dödshot. Att protestera mot Trumps fredsplan tillsammans med israeler … ja, ni fattar.

Här skulle man önska att Ann Linde funderade lite på vad som i dag utgör det största hindret för fred mellan israeler och palestinier:

1. Trumps fredsplan, i all sin påstådda otillräcklighet, eller

2. Det palestinska samhällsklimatet, som inte ens tillåter palestinier att protestera mot Trumps fredsplan om de gör det tillsammans med israeler.

Hur föreställer hon sig att en ”förhandlad tvåstatslösning” ska komma till stånd när det palestinska samhället betraktar blotta samröret med israeler som landsförräderi?