I den pågående debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna har en viktig princip glömts bort. Under alla tider av militära konflikter har det varit den segrande sidan som ställt krav. Det gäller i synnerhet om segrarmakten har blivit offer för ett anfallskrig och tvingats försvara sig.
Det var således de allierade som tvingade Nazi-Tyskland att kapitulera och ställde villkoren för ett fredsfördrag och inte tvärtom. Det skulle ha varit otänkbart att de besegrade tyskarna hade ställt sina egna krav på de allierade efter att de själva hade inlett andra världskriget men sedan besegrats.
Men alla regler har som bekant ett undantag. Undantaget i detta fall, liksom i så många andra fall, heter Israel. Trots att den judiska staten har utsatts för regelbundna anfallskrig allt sedan självständighetsförklaringen i maj 1948 verkar det fortfarande som om endast palestinierna har rätt att diktera innehållet i ett framtida fredsavtal. Det är orimligt. Efter snart sjuttiofem år av konflikt är det kanske dags att byta perspektiv?
Men först lite bakgrund. När Israels fiender inte lyckades besegra landet genom militära medel tog man snart till andra metoder. I stället utsattes Israel för en ekonomisk bojkott samtidigt som allt flera civila judiska mål utsattes för regelbundna terroristattacker men utan att lyckas tvinga den judiska staten på knä. När terroristattackerna mot civila mål inte uppnådde önskvärd effekt lanserade man i stället en politisk kampanj med syfte att ekonomiskt och diplomatiskt isolera den judiska staten. Men saldot från de senaste tjugofem åren är magert. Israels ekonomi har fortsatt att växa trots dyra BDS-kampanjer på olika håll i världen. Trots de olika försöken att försvaga och förinta den judiska staten är Israel i dag starkare än någonsin.
Nu frågar sig allt flera ifall det inte snart är dags för staten Israel att slutligen deklarera seger och ställa sina egna krav? I den amerikanska kongressen har detta tänkesätt fått stöd av flera inflytelserika ledamöter. Dessa menar att det inte kan vara förenligt med folkrättens principer att den makt som egenhändigt inleder ett anfallskrig men utgår som förlorare sedan kan ställa egna krav på den fiende som man inte lyckades besegra?
Hur skulle då en israelisk kravlista för en palestinsk kapitulation kunna se ut? Den palestinska myndigheten måste reservationslöst erkänna judarnas rätt till självbestämmande i sitt eget land. Palestinierna måste omedelbart avväpna och upplösa alla terroristgrupper, upphöra med all uppvigling mot staten Israel samt totalrevidera de palestinska skolböckerna för att avlägsna all form av antisemitism och uppvigling mot den judiska staten. Dessutom bör man omedelbart upphöra med att betala ut ekonomiskt stöd till palestinska terrorister och deras anhöriga. Slutligen bör den internationella BDS-kampanjen upphöra och palestinierna bör i stället förbereda sig på en framtid i fred och samexistens. På detta sätt kunde det palestinska folket få en chans att bygga upp egna fredliga institutioner som kan blomstra vid sidan av en judisk stat eller som en autonom del av den.
Oberoende av om denna plan är realistisk eller ej så är det antagligen den snabbaste vägen till fred. Dessutom är den fullständigt i linje med folkrättens mest centrala principer som fördömer anfallskrig och terrorism och inte belönar dem. Men som långvarig observatör av konflikten i Mellanöstern måste man ändå ställa sig skeptisk till en sådan lösning. I en tid när folkrätten allt mera politiseras är det inte självklart att rätten segrar.