Treenigheten – ett krångligt ord kan jag tycka. Direkt går tankarna till religion och något som känns lite torrt och abstrakt. Kanske tänker jag så för att jag som barn aldrig förstod vitsen med det ordet. ”Varför hålla på med en massa krångliga kommentarer och beskrivningar”, tänkte jag. Gud är Gud, krångligare än så är det inte!

Och visst är det så! Att ta emot Gud som ett barn är ju en stor hemlighet. Men ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått vitsen med det. Inte vitsen med att använda så svåra ord att man tappar bort att Gud är en personlig Gud, men ju mer jag tänker på treenigheten, desto större inser jag att Gud är.