Käre Gud. I dag har min familj missförstått mig igen. Om de bara kunde fatta att jag inte menar illa när jag slänger ur mig saker. De är så känsliga! Jag blir bara så arg! Jag önskar också att de kunde förstå hur ledsen jag blir när de säger saker till mig. De fattar ingenting! Om de bara kunde förstå hur jag ser på saker och ting och hur jag känner och vad jag behöver.

Om de bara hade förstått vad jag menar. Då hade vi haft mindre konflikter. Men de vägrar lyssna. De är så envisa. Ja, jag tänker minsann inte göra det lätt för dem, absolut inte förlåta dem i första taget. De ska få känna ordentligt hur illa de gjort mig. De ska få kämpa ett tag. Sedan kanske jag förlåter dem, om de krälar ordentligt och visar att de förstår.